Min lilla hjälte

Igår opererades vår lilleman i ögat.
Inget allvarligt alls, men dock ett ingrepp.
Ihöstas fick han en vagel i vänster öga. Den försvann men så efter nån vecka var den tillbaka.
Vi gjorde inget åt den heller utan lät den vara i hopp att även den skulle försvinna av sig självt.
Men icke.
Den höll sig envist kvar där i nedre ögonkant.

Till slut gick vi till doktorn och visade upp detta.
Hon sa direkt att inflammationen i ögat hade blivit kronisk och att inga salvor eller droppar skulle hjälpa.
Vi fick första operationstiden samma vecka som vi skulle åka till Dubai.
Den bytte vi som tur var till igår istället.

Tänk så synd det hade varit om honom om han hade varit tvungen att sitta på land i en hel vecka. Han som badar mest i hela familjen.

Även om ingreppet i sig inte är världens mest komplicerade så blev han väldigt in- och nerbäddad när han hoppade upp på britsen igår.
På en brits som såg ut som en tandläkarstol låg han och hade gröna papperslakan överallt över hela sig. Det enda som syntes
var hans vänstra öga. Jag fick faktiskt följa med in och sitta på en stol vid dörren. Iförd läcker hårmössa och munskydd.

Jag satt där och visste hur nervös sonen var. Jag såg hur spänd hela hans kropp var.
Det enda jag ville göra var att gå fram till honom och ta hans varma lilla hand och säga igen att "allt kommer att gå bra, du fixar det här".
Men det hade ju inte gått för det var fullt med folk runtomkring honom. En liten mamma hade inte fått plats iallafall.
Och det var ju tur. Tänk att ha hysteriska mammor trängandes vid britsen, hur hade det sett ut? Det är bara att gilla läget och lita på vad de gör.

Och prescis när jag satt där och hade dessa tankar så såg jag hur en av sköterskorna tog hans hand under lakanet med båda sina händer och strök med sin tumme över hans hand.
Omtanke. Medmänsklighet. Värme.

Jag slappnade av och till slut såg även sonens kropp lugnare ut. Femton minuter senare knallade vi ut genom dörren. En erfarenhet rikare.

Efter 1½ dag hemma i soffan skulle sonen tillbaka till skolan idag för att kunna vara med på sin presentation på Scince lektionen.
Jag körde honom dit. Släppte av honom och parkerade vilen utanför skolan.

Hittade av en händelse en filt i bakluckan på bilen. Tog fram den.
Gick till parken alldeles intill.

Jag låg där på filten med näsan mot himlen med den här synen på näthinnan, och tänkte när jag hörde folk gå förbi:

"Och här ligger jag och inte fattar nånting av vad alla säger som går förbi"

Börjar så sakteliga vänja mig vid att inte höra svenska.