fredag 7 juni 2013

Vissa möten stannar längre än andra.

Varje dag träffar man på människor. Man möter folk man aldrig har träffat förrut och man träffar på folk man redan känner. Vad man sedan väljer att göra med alla dessa möten genom livet är upp till varje individ. Hur man väljer att agera, säga, låta eller visa för uttryck  är helt enkelt upp till var och en.

Vissa möten vill man helst bara glömma. Vissa möten vill man aldrig att de ska ta slut.

När vi flyttar härifrån om en och en halv vecka tar vi med oss så otroligt många fina möten som vi kommer att ha i våra ryggsäckar för all framtid. Möten med människor som vi aldrig hade träffat annars.   Möten som endast har varit ett par sekunder eller minuter men som ändå har betytt enormt mycket. Andra möten med människor som redan från allra första stund har känts hur naturliga som helst och rent av så enormt nära.


Ett av dessa oförglömliga möten har varit med Mr Smith. Från Oregon, Portland. Han hade Calle i matte och social studies  det första året, han har haft Adam i social stidies under båda åren och har varit en klippa från allra första sekunden vi mötte honom. Han fanns till hands för killarna under den berömda första field tripen with overnight sleep deras allra första skoldag för snart två år sedan.

Sedan dess har han funnits där. Oavsett vad det har handlat om. Han har funnits i sitt klassrum varje morgon när killarna har kommit till skolan. De har kunnat gå in, sätta sig, snacka fotboll, snacka läxor, bara vara.
Vi som föräldrar har känt en enorm trygghet med honom. Han är en som ser. Han är en som hör. Han är en som är intresserad.



Mr Smith och Adam


För några veckor sedan när han fick reda på att vi ska flytta hem igen fick jag ett mail. "När spelar Adam och Calle sina matcher? Jag vill komma och se de spela." 


Mr Smith, Adam, Anders och Risto ( under paraplyet ).


Ikväll kom han. Calle och hans lag spelade mot Kalev. Mr Smith dök upp. Satte sig bredvid oss. Hur naturligt som helst. Som om vi har känt varandra i tusen år.






Han och hans fru är välkomna till Sverige när de vill. Och de vet de. 
Vi kommer att sakna honom. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar