Att grått kan bli så bra

En gråmulen onsdag på Smultronstället. Regnet öste ner vid uppvaknandet.
En lång och härlig frukost med grabbarna med dropparna smattrandes mot taket. Då är det skönt att ha ett hus att bo i. 

Ibland är det ganska så viktigt att bara stanna upp i livet en smula. Känna efter. Titta efter. Känna tacksamhet för det som man faktiskt har. Istället för att känna längtan efter det man inte har. 

Det är nog nåt som vi alla behöver öva en  aning på. Lite mer. 

Tacksamhet. 

Iallafall tog vi en tur till Västervik i ösregnet. En liten roadtrip med Lilla Vit. Och mitt när vi satt där i bilen så ringde telefonen. Och att man kan bli så himla glad över ett telefonsamtal är ju inte klokt. Jag var tvungen att köra undan. Stanna. Andas. Känna efter.

Tacksamhet.


Väl hemma på Smultronstället igen så lugnade vädret ner sig en aning. Satte mig på bryggan. Helt vindstilla. Inte en krusning på vattnet. Så grått. Så oändligt vackert.

Tacksamhet.

Etermiddagen avnjöts tillsammans med 87:an för vissa.

Jag lånade en bok på vårt lilla bibliotek här på landet för ett par dagar sedan. Nu läste jag ut den.

Och kan ställa tillbaka den i lilla trälådan i vägkorsningen.

Efter en sån här bok är det också en känsla av tacksamhet som kommer över mig.

Vädret blev till slut ganska så hyggligt och när Sverige visar den sidan till är det oslagbart vackert.

Här "skålade" vi.

Till onsdagasmyset provade vi på Arlas nya mjukglass som man vispar till själv. Klart godkänd till Brasiliens vinst mot Uruguay.

I morgon torsdag är det en annan, ny dag.

Tacksamhet.