Vi på Centralen

En lördag i resandets tecken. Vi lämnade hemmet i Tallinn 09.45 för att åka till flygplatsen som ligger strax utanför stan. Ganska så exakt strax utanför faktiskt.

Sönerna och jag börjar bli ganska så resvana vid det här laget men ändå så kommer den där retsamma lilla resfebern smygandes.

Den här gången var det ett plan modell mindre som hade äran att ta oss över havet. Med propellrar på vingarna istället för motorer.
Eftersom Ryan Air har ett litet uppehåll med sina flygningar Tallinn-Skavsta så fick vi denna gång landa i Bromma, med Fly Be istället.
När vi gick ner mellan molnen och skulle börja inflygningen mot just Bromma var vi skapligt nära hustaken i Stockholm, kan jag säga. Det kändes verkligen som om vi skrapade landningsställen mot Globens runda ryggtavla.

På Bromma flygplats träffade jag av en slump på en gammal gymnasieskompos som jag verkligen inte har sett på 23 år. Ändå kunde vi komma ihåg våra namn.

På landningsbanan stod även ett annat plan. Nu syns inte det på bilden så tydligt, men det planet helt gult och blått med stans största SvFF märke på. Alltså Sveriges Fotbolls Förbund, landslagets egna plan. Men jag såg ingen Erik Hamren.

Med alla våra väskor och grejer skulle vi ta oss vidare från Bromma mot Stockholms Central. Flygbussen låg närmast till hands så vi hoppade på.

Vi anlände Centralen ca 20 minuter senare och slet med oss alla väskor igen.
Sen bar det av. In på centralen. Denna enorma kokong av människor. Som alla är på väg nånstans.

Calle gjorde en strålande reflektion när bi skulle upp i en av alla oändliga rulltrappor:
"Mamma, varför har alla så bråttom? Vad alla människor bara trängs och vill komma först hela tiden!"

Så rätt han hade.
Vilken otroligt tydlig skillnad i Stockholm mot Tallinn. Vilken rush. Vilken hets överallt. Så fort. Så bråttom. Folk skulle fram till vilket pris som helst och Gud nåde den som råkade stå på vänster sida i rulltrappan.
Det ska ju alla bara veta att i Stockholm är det lag på att man ska stå på höger sida när man står stilla i en rulltrappa.

Vi påpekade det lite snyggt för killen i kassan på Pressbyrån när vi handlade tågmys. "Vad snabba ni är bakom disken. Kön går riktigt snabbt!"
"Vi måste vara snabba, annars går alla nån annanstans.", svarade han blixtsnabbt.
Vilket tempo. Hela tiden. Att orka leva så?

Min reflektion över att vara i Sverige igen var att just kunna ha denna konversation med folk bakom kassan tex. Det händer ju inte i Tallinn. För det första gör inte esterna det med varandra heller av nån orsak. De håller sig helst på sin kant. För det andra så är de så dåliga på engelska att de säger inte ett pip med mig i kassan.
Så jag kände mig lite som en kalv på grönbete. Så roligt det var att kunna smacka med folk. Nåt som annars bara tas för givet.

Från spår 11 tog vi sedan tåget mot Linköping med ett litet byte i Katrineholm.
Nu är det kväll och jag och sönerna ligger helt utslagna i varsin säng.

Sov så gott kära vänner!!