Gröna diskbänken

Jag har nog aldrig varit en riktigt sådär rosa tjej. Nånsin.
Men färgen har ju iallafall funnits runt omkring mig. Precis som alla andra färger har funnits i mitt liv.

När jag fyllde 12 år fick jag den stora äran att välja färg till mitt rum som skulle göras om. Jag valde blått. På väggarna och på det mjuka överkastet ville jag ha blått. Min nya bokhylla var vit. Min nya coola 105 cm breda säng var vit.

Vi hade färgglada gardiner i köket. Både orange och grönt lyste upp våra fönster. Och varför mamma hade sytt i så färgglada tyger berodde helt enkelt på att vi hade en himla så snygg grön diskbänk och en sån enormt fräck grön plastmatta på golvet. Samt en gul diskmaskin.
Samtidigt hade vi faktiskt grön/vita stora blommor på väggarna.

Jag kommer till och med ihåg mammas förkläde som hon gick omkring med hemma och använde ganska ofta. Det var orange.
Så färger har alltså funnits i hela mitt liv.

Idag har jag som vanligt suttit på min engelska lektion. Precis som jag gör varje tisdag förmiddag.
Jag är den enda utlänningen i gruppen. Alla andra är estniska kvinnor i åldern 25-45.
Vi pratar mycket och vi lär oss att diskutera på engelska.
Vi pratar ofta om skillnaderna mellan Estland kontra Sverige.

Ämnena varierar varje gång, men huvudrubruken har alltid varit "To take risks".

Jag tycker att det är så enormt intressant det här med att träffa nya människor. Jag är nyfiken på hur de lever sina liv. Hur ser deras vardag ut? Hur lever andra människor?
Jag vet att Estland och deras befolkning har sin egen historia, precis som alla länder har sina berättelser.

Jag har fått lära mig att esterna upplevde sin värld och tillvaro ganska grå. Inte att livet i sig var grått. Eller ja, det var det kanske. Med rädsla för ryssarna. Men de upplevde kärlek och lycka på sitt sätt. Fast allt  runt omkringvar grått. Möbler, kläder, papper, tyger, väggar, hus. Allt var bara grått.

En 30 årig kvinna på kursen berättade idag att hennes systers brevvän från Finland var på besök hemma hos dem under ett tillfälle när hon var liten. 20 år sen alltså. Denna brevvän hade med sig finskt godis som en present tillf familjen. Godis som var invirat i vackra, färgglada färger. MIn kursare minns hur hon smög in i sin systers rum när de hade gått ut, för att plocka upp alla gamla godispapper från papperskorgen. Papprena var så vackra och så fina och så färgglada att hon ville spara dessa.
Hon tog till och med med sig detta glamour till skolan för att visa upp sina skatt för sina kompisar.

En annan kursare på 45 år hade oxå en brevvän i Finland. Den flickan skickade sina brev i gula kuvert. MIn vän blev helt hänförd över detta fina, vackra. Hon berättade även att hon ibland tog fram alla kuvert bara för att få se det fina som sken så vackert. Den gula färgen som lyste upp hela hennes rum.

Hon berättade också om första gången hon skulle handla en enkel tandborste och det plötsligt fanns två modeller att välja emellan. Fram tills för 20 år sedan fanns det bara en sort av allt. Inget att välja mellan.
Så när det plötsligt fanns ett alternativ till att välja på blev det jobbigt. Kunde hon lita på att hon fick välja? Var de liksom ok att byta sort?

Och nu 20 år senare finns enorma shopping center med allt som bara tänkas kan. Med hundratals olika modeller och alternativ att välja mellan. Det har gått så fort. Det har hänt så mycket de senaste åren. Människorna hänger inte riktigt med.

Men nu har de iallafall lite färg runt omkring sig. Mer än gula kuvert och finskt godispapper.