Jag är så oerhört tacksam över att mina föräldrar gjorde sitt bästa i sina försök till att göra mig till en så trygg och självständig individ som det bara gick.
Man kan väl säga att det inte var alldeles lätt för dem alla gånger. Framförallt inte från det år jag fyllde 12. I pappas värld var jag tolv ända tills jag fyllde 18. Han hade det lite jobbigt med att jag med åren faktiskt växte och blev äldre. Han behandlade mig som en liten flicka ganska länge, kan man säga.
Det var mamma som fick ta dusterna. Och som vi dustade. Hela tiden. Och jämt.
Men det är en helt annan historia. Den kanske jag kommer tillbaka till i ett annat inlägg.
I denna text vill jag enbart framhäva min tacksamhet till deras jobb som gjorde mig till den jag är idag.
Jag växte upp och blev så pass säker på mig själv att jag flyttade hemifrån när jag var 18 år. Även om det var tufft att vara ensam så klarade jag det.
Åren gick med allehanda olika små och stora händelser i mitt liv. Jag träffade min blivande make på Berns Salonger 1995. Vi hade en period då vi pendlade mellan varandra varje helg då han var från Linköping och jag från Täby.
Vi insåg efter ca sex månaders åkandes fram och tillbaka att det var dags att ta ett beslut. Skulle vi satsa på vår kärlek eller skulle vi gå vidare på varsitt håll. Båda två ville vi satsa på oss. Då var nån tvungen att flytta på sig. Vem?
Eftersom maken hade ett fast jobb i Linköping och jag ett vikariat på en förskola i Täby så tog jag beslutet att jag kunde flytta. Hem till honom i Linköping. Jag var 24 år ung.
Jag sökte jobb och fick ett annat vikariat på en förskola ute i Hogstad utanför Mjölby, en tjänst som det visade att vi var över 60 sökande till.
Flyttlasset gick och jag klippte navelsträngen ytterligare till mamma och pappa.
Jag kände mig trygg i att lämna det gamla för att ta emot ett helt nytt kapitel i mitt liv.
Jag och min blivande make levde och mådde bra i den lilla tvåan på Skolgatan. Första sonen gjorde entre 1997. Jag minns att jag var på Bvc två ggr i veckan för att väga och mäta. Samt för att jag som mamma kände att där fick jag ett oerhört fint stöd av barnmorskorna där. Första barnet är ju alltid första barnet om man säger så. Och jag hade inte min egen mamma i närheten. Men vi pratade dock mycket i telefonen. Vi både grät och skrattade om vartannat i samtalen. Hon var en klippa. Fast på avstånd.
Andra sonen anlände världen 1999. Exakt två år och en vecka efter storebror.
Då hade vi flyttat till en villa utanför Linköping. Med allt vad det livet innebär. Renoveringar och gräsklippning och så.
Åren gick ytterligare med både stora och små händelser i mitt liv.
Och så plötsligt kom då en förfrågan om flytt till ett annat land. Bo utomlands.
Den här gången inte med bara med ansvar för mig själv. Utan med två barn och en make också.
Jag vågade lämna en gång till. Vi vågade tillsammans. För att prova något nytt.
Tack älskade mamma och pappa för ert idoga arbete med mig när jag var liten. För att ni aldrig gav upp när jag betedde mig som värst. Ni gav mig en stark plattform att stå på. Ni fanns runt omkring mig även när jag befann mig i blåsväder lite då och då.
Tack för att ni älskade mig oavsett vad jag gjorde. Och för allt jag inte gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar