Visst lite busig, jag

Darrar fortfarande.
Efter en rödljuskorsning mitt i Tallinn ställde sig en polis precis framför min bil när jag  just hade lagt i tvåan, och pekade på mig och bilen bakom med hela handen.
Det var bara att svänga in. Bland de andra bilarna. Vi var visst några stycken, visade det sig.
Tydligen hade jag och de andra förarna som stod där kört mot rött eller gult. Dunk, dunk......

Polisen, som var en tjej med myndig röst och stor pondus i hela hennes suppsyn, ville se körkort och alla bilpapper.
Herregud, vilka papper då??
Var är mitt körkort??
Hann bli ännu svettigare när jag inte hittade körkortet. Och då kom jag på att jag bytte ju plånbok härom dagen och då la jag alla mina svenska kort och pengar i en annan plånbok. Däribland mitt körkot, visade det sig.

Försökte förklara på min knaggliga engelska att mitt körkort låg hemma. Och hur känns det på en skala att liksom bortförklara sig inför polisen.
Sånt har jag aldrig varit med om förut. En ny erfarenhet.

Hon nöjde sig med mitt estniska ID-kort.

SEdan fick jag kliva ut och följa med henne till hennes bil. Fick stå utanför iochförsig för det satt redan en person inne i bilen. Lämnade således en 14-åring i Lilla Vit som höll på att skämmas ihjäl.
"Bra jobbat, mamma."

Hon stod där i sin uniform och fyllde i papper efter papper.

"This is absolutely the first time for me, I have to take o photo. Is that ok?
"A photo?, svarade hon och log medan hon tittade ner i papprena. "Yes, that's ok".

Hon förklarade så fint för mig att här i Estland måste man stanna när det lyser gult.

Och då kom nästa bortförklaring från min mun. Plötsligt kunde jag känna hur min egen mun började röra på sig och höra hur min egen röst  sa att "But I had a car just  behind me, and I didn't want to have him right in my back. ."

Till min förvåning slutade hon att skriva och sa att hon förstod vad jag menade. Sedan kallade hon på sin kollega som kom. Hon förklarade läget och han ägnade  mig inte en blick, utan sa bara att vid gult sken ska du stanna och sen gick han.

Ok.

Ni ser polisen mitt där ute i korsningen. Passa er för honom. Han har ögonen på er. Eller hon i ljus tofs. De kan dyka fram var som helst, där du minst anar.
Sedan fick jag skriva en explanation om min handling och skriva under med mitt namn på flera ställen. Och hur lätt är det att få dit en schysst handstil när man knappt kan hålla i pennan för man skakar så enormt?

Efter ca 15 minuter satte jag mig åter i Lilla Vit och hann se minst fem bilar till komma inkörandes där jag stod.

Efter 21 år med körkort är jag nu en erfarenhet rikare, kan jag ju iallafall glädja mig med.
Jag kommer aldrig mer att köra mot gult!