Bli hånad

....är det så roligt verkligen?
För vem är det roligt? Vad är syftet med hela grejen?
En låt som spelas mycket på radio just nu går så här:

"Jag bygger, bygger upp och
Du river, river ner!"

Det ligger nåt i den frasen faktiskt, känner jag. Att försöka bygga upp sig själv. Med olika medel. Bli starkare. Både invändigt och utvändigt.
Och så har man äntligen kommit en bit på väg. Känner sig stolt och glad och lycklig.
Och så behövs bara ett litet ord från nån annan, eller en ynka liten mening från en annans mun, ett hånskratt, så ligger man där igen. Tillbaka på ruta ett.

Att bli utsatt för hån och ironi är i min värld inget jag eftersträvar över huvudtaget.
När andra blir utsatta för detta mår jag nästan lika dåligt som om det vore jag som satt där och fick ta emot.

I min bok känner jag att hån och ironi ökar rädslan för mig att misslyckas.
Att veta och känna att det finns risk för att jag ska bli förlöjligad eller hånad medför att jag inte vågar visa mina svagheter eller att stå för mina egna sidor som inte så smickrande.

Att bli skrattad åt. Känns otroligt jobbigt. Att skratta med är en helt annan historia. Det är ren glädje tillsammans.
Att bli hånad. Känns jättetufft.
Att bli utsatt för ironi betyder att jag inte har en aning om om avsändaren menar allvar eller inte.
Det är lätt att gömma sig bakom ironin och slippa ta eget ansvar genom att enkelt säga : Jag skojade bara!
Och så ska allt vara glömt.
När ska jag veta om det är allvar?

Jag som vuxen kan ändå ta det och gå därifrån om jag känner för det. Eller skratta just då. Eller tala om att jag inte gillar det.
Som barn är det ganska så mycket tuffare. Som inte kan välja att gå. Som känner att de blir skrattade åt, och inte förstår varför. Som inte vet om den vuxne menar allvar eller inte.

Jag vill våga visa mina svagheter. Som tur är, är jag snart 41 år och kan det.
Men inte med risk för att bli utsatt.
Då väljer jag hellre nåt annat sätt att umgås på.

Hur gör du?