Möte med rektor på The International School of Tallinn

Efter en lång dag åkandes runt med en chaufför som visste hur trafiken funkade i Tallin ( var mycket tacksam för mitt åksjukepiller tidigare på morgonen ), och mycket fina hus var vi ganska trötta vid halv fem på eftermiddagen när det var dags för ett möte med Mr Don.

Han tog emot oss vid grinden och tog i hand. Även vår chufför följde med in.

De hade just haft avslutning i skolan under dagen och han kände sig nöjd över året som hade gått.

Han låste upp dörren och när vi kom innanför porten så möttes vi alla möjliga sorters flaggor hängande i taket. En flagga för varje land som en elev representerar. Väldigt effektfullt och mysigt!

Vi fick the official tour runt skolan. Han berättade att i skolan finns elever från 3-4 årsålder upp till gymnasiet.

Små klasser med i snitt 6-10 elever i varje klass. Vi kollade in i klassrummen och i rummen är det inte möblerat som i ett klassrum här hemma.

Eftersom klasserna är så små får de plats med bord och stolar lite som läraren tycker passar för dagen och ändamålet. Och ivarje rum fanns en soffgrupp där man kan sitta och läsa eller prata eller vila lite.

Byggnaden är 150 år gammal och det har ju sin charm. Gymnastiksalen låg på ovanvåningen och var man bytte om vet jag inte riktigt.

För att komma till kemi salen var man tvungen att gå igenom den lilla matsalen först.

Maten är god och bra, enligt rektorn. Men är barnen eller föräldrar lite "pickie" så är det ok att ta med sig egen mat.

Efter vår official tour runt skolan och rektorn som utstrålade sån himla värme kunde jag inte hålla mig längre o utan sa på min fantastiska fina skolenegelska:

-"From a mother heart i will say that i am a little bit worried for my childrens wellnes about all the new things and stuff."

Den underbara människan svarar: "Det ska du vara! Vill att du ska veta att det här är första gången för er som familj, men för min stab är det något vi gör varje dag. Vi tar emot elever från andra länder varje dag och vet hur vi ska göra. Orolig ska du vara, men behöver inte vara."

Och herregud! Jag ville bara krypa upp i hans mjuka famn och få sitta där ett tag!

Tårarna brände bakom ögonlocken och det märkte han säkert, för efter en stund frågade han hur mamman kände sig.

"It's okey. I'm fine", svarade jag lite småkaxigt.

Sen sa vi hej då och på återseende och hoppade in i bilen igen för vidare transport till flygplatsen.

Vi tackade vår chaufför för hans tid och för en bra dag och väl utfört arbete.

Väl incheckade på planet frågade vi varandra vad vi åker hem med för känslor egentligen.

Svårt att svara på efter så många intryck under så kort tid.

Vi var iaf överens om att vi är ute på ett spännande äventyr och att vi gör det tillsammans!