Att ta bilen ner till brorsan och hans familj är ren fröjd av förväntan. Att sitta 240 minuter i bilen är värt varenda liten sekund när jag vet vad som väntar.
Som tex en bäddad säng i Celestes rum när jag anländer sent en fredagskväll.
Under lördagen fiskades det i en av dammarna på gården. Spöet var hennes 7 årspresent.
Och Victor han var lite småcool med sin pickadoll. Fiskeriet var inte riktigt hans grej.
Fridfullt. Lugnt.
Och så den här lilla Godingen. Som alltid är så glad och pigg.
Som liksom bara hänger med överallt. Som det så ofta blir med småsyskon.
Så fick hon napp! Och bara tog loss firren från kroken bara sådär.
Även fast man inte fiskade så kansle man ville hålla i fisken innan den skulle kastas i vattnet igen.
När min son numera är gudfar till den här killen, blir jag både faster och gudfarmor då? Fint ändå.
Sen var det dags att plocka kräftor ur alla burar i alla dammar. Hela familjen ut på uppdraget.
De fick kravla sig ut ur burarna själva. Ut på gräset för mätning av respektive kräfta. Höll de inte måttet så var det plums ner i dammen igen. De som var tillräckligt stora hamnade i hinken.
Alla lika engagerade.
40 stycken blev dagens fångst.
Sen ska alla kräftor "vattnas av" i flera omgångar. Först ligger de i ett kar. Sen flyttas de över till ett annat kar med fräscht vatten. Då ska det gamla karet tömmas och sköljas ur. Och så håller man på ett par gånger.
Det följer med mycket smuts med kräftan.
Sen blev det hästarnas tur att få lite omvårdnad. Nyplockade äpplen smakade visst fantastiskt bra.
När sjuåringen själv får välja kläder.
Idag åkte jag hem. Efter en händelserik helg fick jag med mig en vit hink med ett halvt kg kräftor i. Ville/vågade inte ha fler i hinken. ( Jag hörde deras skrapande mot hinken hela resan.)
Så det blir ju en ordentlig kräftskiva här hemma snart kan man säga.
Dillkronor, salt, öl, socker och vatten.
"Om man ställer en kräfta på huvudet och smeker den över rumpan så somnar den!"
Det är sen gammalt.
Att de här stackars krakarna har kravlat på botten av en damm hos min bror känns ju en aning avlägset just nu. Och eftersom vi hade hunnit etablera en sorts relation, jag och kräftorna, med en gemensam lång bilresa innan de gick sitt öde till mötes så vet jag inte om jag nånsin kommer stt kunna stoppa nån av dem i munnen vad det lider.
En händelserik helg!
Tack broder med familj för att ni finns och för stt ni tar emot med så öppna armar!
Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar