Vindstilla

Killarna och jag är tillbaka på Smultronstället.
Sönerna med varsin kompis som vi tog med från Linköping.
Med packning och fyra tonåringar sittandes i Lilla Vit gick den ganska så tungt på slingervägarna ut till kusten. Jag satt och log hela bilresan. Med magen full av ren glädje.

Nu har två killar boat in sig i den ena gäststugan och två killar boat in sig i den andra. Play stationet ska visst flyga mellan stugorna har de kommit överens om.

Som mamma är detta så underbart.
Att höra alla fyra prata, skämta och skratta tillsammans är så ljuvligt för mina öron.
Lillebror och hans kompis har inte sett varandra sedan i julas ungefär. Kompisen har vuxit nästan en hel decimeter under våren och de bara tar vid där de slutade senast. Hur enkelt som helst. Som om ingen av dem har bott utomlands över huvudtaget.
När jag hämtade kompisen hemma hos honom i eftermiddag blev jag alldeles varm och glad i hjärtat och frågade om det var ok att jag gav honom en kram.
"Jaadå", svarade han och så fick jag en kram tillbaka av en kille som har blivit nästan lika lång som jag.

Storebrors kompis har vi träffat tidigare under lovet och det är helt underbart att se och höra hur roligt de har tillsammans. Och se hur hemtam den killen har blivit här på Smultronstället.

Ny sitter jag på altanen.
Njuter av den enormt fina kvällen som bara är en lång härlig fortsättning på denna underbara dag som snart är ett minne blott.

Vindstilla.
Även i hjärtat.