onsdag 11 juli 2012

Familjen är viktigast

Ibland behövs ett familjesnack.
Ibland mår nån eller några i en familj inte helt hundra. Då är det till en fördel att det kommer upp till ytan. Det brukar det iofs göra, På ett eller annat sätt.

För att alla i en familjkonstillation ska må bra krävs ett jättejobb av alla inblandade.
Varje familj är unik.
Varje enskilt barn är unikt.
Alla har vi olika behov som måste tillfredsställas. Vuxna som barn.
Det som behövs i min familj kanske inte behövs i en annan familj.
Det som ett barn behöver är garanterat inte det som ett annat barn behöver.

I vårt fall har vi två killar med helt olika behov. Förutom kärlek i mängder, mat och en säng att sova i är de väldig olika.
Det som den ena känner är viktigt är inte alls vad den andra har som prio ett.

Att ha två killar i nära ålder betyder verkligen inte att det som funkade på den ena killen funkar med den andra.
Som förälder är det bara att lära sig nya vägar. Att hitta andra sätt.

Man kan också tillägga att den ena puberteten inte är den andra lik. Plötsligt är den människa som jag som mamma har närt och lätt känna så innerligt, på väg på sin början till ett eget liv. Precis som det ska. Precis som det är meningen. Men på dess villkor.

Prickarna som dök upp lite då och då på killarna när de var små som jag kunde bli så orolig över, känns i dagsläget så löjligt.
Bebiskräkset som berodde på för mycket tillgång til mat, men som var oroligt just då, känns i dag så fjuttigt.

Konflikten jag hade med en fem-åring som då var tufft att gå igenom är absolut ingenting mot att argumentera med eller emot en tonåring. Men jag är tacksam över att jag gjorde det. Att jag tillät mig att vara "världens dummaste mamma". Att jag tillät mina barn att ha tråkigt nån gång då och då.
Vågar man som förälder inte visa vem som bestämmer, eller stå för vad som gäller när barnet är barn, är det skapligt försent att börja försöka visa vem som har sista ordet när de är 13 eller 15 bast.
Ett litet tips till er med små barn, våga ta konflikterna. Att barnet gråter är inte farligt. Att ditt lilla knyte har långtråkigt är inte heller skadligt.
Barnet förväntar sig att du som vuxen ska visa gränserna.
Du ska vara rinken som barnet kan pch vågar stånga sig emot. Försvinner sargen vet inte barnet vart den ska luta sig.

Igåkväll behövde vår familj ett snack.
Alla i flocken mådde inte ok.
Alla måste vi dra vårat strå till stacken.
På olika sätt behövs vi alla. På våra olika vis är vi alla delaktiga.


2 kommentarer:

  1. Så sant det du skriver <3
    Kram 27:an

    SvaraRadera
  2. Bra Ingela! Tänk om alla var så kloka som ni skulle många konflikter besparas, tänker då t ex i skolan som är min verklighet. Du är vuxen, du bestämmer o sätter gränserna, många föräldrar är mer kompisar med sina barn än föräldrar. Och ändå Ingela älskar vi våra barn trots att vi kanske verkar "stränga".

    SvaraRadera