Fingertoppen

Jag och min mamma stod i köket och grejade.
Mamsen skalade potatis och jag delade den för att sedan lägga klyftorna på plåten.
Storebror och hans kompis satt i soffan och chillade. Lillebror och hans kompis satt vid köksbordet och spelade kort.

NärR vi stod där som bäst, jag och lilla mamma, berättade jag för henne vad min kära svägerska råkade ut för tidigare i våras med operation och allt som påföljd.

-"Du vet, hon tappade kniven från skärbrädan rakt ner på golvet och träffade sin stortå sena som gick av!"

Och precis då drog jag med min vassa kniv rakt över potatisen och ssmtidigt tog jag i och så åkte min vänster pekfingertopp åt skogen.
Skräckslagen såg jag hur skinndelen la sig så fint på den vita skärbrädan lika smidigt som en manet när den landar på en het stenklippa.
Och som blodet sprutade.
Och så mitt lilla tjut ovanpå det.
Och min chockade min samtidigt som alla fyra tonåringar reagerade med lika chockade ansikten.

Mitt i allt kaos hör jag min lilla mamma:
-"Andas. Andas, Ingela", med sin lugna coola stämma.

Av ren instinkt stoppade jag pekfingret i munnen. Smakade inte så vidare värst gott och tog ut den lika snabbt.
Likblek i ansiktet och genomsett i pannan satte jag mig således i fåtöljen.
Hann ta med mig papper som jag blötte ner med kallt vatten och virade försiktigt runt min stackars topp som jag trodde var ett minne blott.

Efter att ha slängt fingerbiten och diskat skärbräda samt kniv kom så modern och ville kolla läget.
Blodet forsade och hon tog sin moderliga hand och tryckte till.
Ordentligt! Bara en mamma skulle göra något liknande.
-"Du behöver ett tryckförband", påpekade hon. Och tryckte vidare.

Lugnet la sig så småningom en smula och jag började återfå fattningen lite sakteliga.
Killarna fortsatte med sitt och jag....med att andas.
Vid närmare titt efter några minuter och lite ytterligare andning så såg jag ju att fingertoppen var ju inte Alls helt borta. "Bara" en bit. I mina ögon iochförsig en alldeles för stor bit. Iallafall så pass att en bit av min kropp saknas.
-"Inga plastikoperarioner görs vid såna här skador", sa den forna sjuksköterskan som råkade vara min mamma.

Som minne av den här kvällen kommer jag nog få en vacker liten grop uppe på pekfingertoppen. Och som grädde på moset kommer jag få leva med att ha skrämt upp fyra killar riktigt ordentligt. Och samtidigt gett våra gäster en snygg sista halvtimme på vårt Smultronställe. En av papporna var redan på väg för att hämta hem grabbarna.

Med hjälp av underbara grannar är jag nu omplåstrad och en aning handikappad.
Lagom till att maken kommer med färjan från Tallinn i morgon med fyra veckors semester i bagaget.

Som han kan ta hand om mig då.
Ska nog messa kaptenen på Tallink och säga åt honom att ta vägen förbi här i morgonbitti och släppa av maken så han kommer hit lite snabbare.
Kan ju inte vara nån större omväg egentligen?