Hörrni män….. det här med PMS…...

Det här med PMS….

Det är nåt vi måste prata om känner jag.

Innan jag fyllde 40 visste jag knappt vad det var ska jag helt ärligt erkänna. Självklart har jag vetat vad det är för nåt, men jag har inte känt av just den biten själv. Jag hade tidigare haft väldigt ont både i mage och ländrygg. Och kanske varit en smula på dåligt humör bara för därför. Men det är ju inget jämfört med vad som hände efter jag fyllde 40.

Jösses!

Vad är det som händer i min kropp egentligen? Hormonerna sprutar och det är inte klokt så svårt det har blivit att hantera dem.
Jag har känt förvandlingen komma. Sakta, men säkert har den smugit sig på mig. Utan nån som helst fråga om lov innan. Om jag tycker det har varit ok eller inte.

Jag har förträngt och förträngt och åter försökt förtränga. Jag har tänkt att det kommer ju att gå över snart. Månad efter månad. År efter år.
Men det går ju för fan inte över.

Under en veckas tid varje månad skulle jag vilja försvinna. Bort från vardagen.
Från det mesta faktiskt.
Jag skulle kunna ta en bra bok med mig. Och en filt. Och en flaska vin. Och bara försvinna från vardagens yta. Bara få sitta ensam i nån stuga och bara låta allt det värsta rinna av.
Och sen komma tillbaka efter en vecka som en glad och pigg mamma och fru. Precis som om ingenting har hänt. För det går lika snabbt över.

Under den aktuella veckan känns det som om ingenting är roligt. Gråten sitter hela tiden i halsen. För minsta lilla rinner tårarna nerför kinderna. Jag vill helst av allt bara vara för mig själv. Och jag lovar er, jag har försökt att le. Jag har försökt att skratta fast det inte har varit ett dugg roligt. Jag har försökt hålla fanan uppe. För vems skull? Inte för min egen kan säga. För jag har bara mått ännu sämre.

Jag har kommit så långt att jag inser att det inte går att förtränga längre.
Men vad finns för hjälp att få?

Ni kloka, härliga kvinnor där ute! Eller ni män för den delen,  vad gör ni för att hjälpa till? För att underlätta för familjen under denna hemska vecka?
Vad har ni för tips till en kvinna som 12 veckor om året skulle vilja ha hjälp för att klara av vardagen?
12 veckor om året är ganska så lång tid under ett liv. Faktiskt typ tre månader om året. Ett kvartal om året då kropp och hjärna är ur sitt vanliga läge.
Det drabbar ju inte enbart kvinnan ifråga. Hela kvinnans omgivning drabbas. Både jobb, vänner men framför allt hennes familj.

Det kan ju inte bara jag, eller vi, som har det så här.
Hur gör ni alla andra?