söndag 29 juni 2014

"Jag kan mycket väl bli en sån som hon tror att jag är……"


För att över huvud taget kunna gå ut första året på gymnasiet har man hunnit passera de första nio åren i Sveriges grundskola. Och det räcker inte med att bara liksom ha varit där utan man måste dessutom gått ut efter nio år med godkända betyg. Sveriges grundskola är obligatorisk. Som i skolplikt. Som i att alla barn i Sverige måste ta sig igenom det. På nåt sätt.

Lagen säger att alla barn i skolan har rätt till en Individuell utvecklingsplan. En sk IUP. Vilket betyder att alla barn har rätt till den hjälp de behöver för att kunna utvecklas och kunna tillgodose sig själv alla kunskaper som ges ut under varje lektion. I nio år.

Men är det verkligen så? Ser verkligheten ut så? 
Undrar en mamma som just har passerat dessa nio år i grundskolan. Som just mamma.
Nej!
Enligt min erfarenhet är det verkligen inte så.

Vägen genom dessa nio år + ett år på sexårs också, har inte på nåt sätt varit helt spikrak. Varken för vår kille, som för övrigt är en av de modigaste och tuffaste människorna som jag känner, eller för oss föräldrar. Eller för andra familjer.  På olika sätt och i olika skeden.

Är man då en individ som tänker på ett annat sätt än vad många andra elever gör så blir vägen igenom skoltiden om än ännu lite krokigare.
Och dessa nio år kan då kännas oändligt långa.

Att tillbringa VARJE dag i skolan i nio år med vuxna som inte förstår, som inte ser. Som framför allt  inte har nån form av kunskap om tex neuropsykiatriska förhinder, även kallat NPF. Det kan ta på vilket psyke som helst, även på den mest starke. 

Ett exempel. 

Syslöjden är ofta ett sånt ämne som kan bli lite av ett bekymmer för barn som behöver struktur och klara instruktioner, som har ett behov av stillhet under lektioner och där varje drag med stolen hörs lika mycket som när en av kompisarna pratar på andra sidan lokalen.  För just  på syslöjden kan det bli oerhört rörigt periodvis. Då ska alla ta fram allt det de håller på med. En del syr med maskinerna, en del har bara kommit så långt att de håller på att välja tyg. Andra ska gå och välja trådar och en del håller på att klippa sitt tyg. Och nästan alla pratar i munnen på varandra.

Då kan de hända att en elev som inte riktigt orkar med alla dessa intryck på en och samma gång helt enkelt kollapsar. Och faktiskt helt sonika sätter sig under bordet istället. För att där under känns det lite tryggare just då. Samma sak vid varje syslöjdstillfälle. Gång efter gång. Vecka efter vecka. År efter år.

Vad händer oftast då?

Jo, då händer det allt som oftast att läraren medan hon springer mellan andra elever då det är 14 stycken till som behöver hjälp av olika slag, skriker till den här eleven som har tagit skydd under bordet, att "sitt inte där under bordet, gå och trä din maskin!" Eller den vuxna kanske tar i med orden "Det där borde du veta vid det här laget, för det där har vi gått igenom såååå många ggr!"
Eller den absolut vanligaste "Men skärp dig! Gå och gör det du ska!"

Kanske springer den här läraren omkring och tror att eleven bara vill jävlas. En unge som bara skiter i det läraren säger. En av alla dessa busungar som bara vill vara elak mot sin lärare. En unge som älskar att störa alla andra. En ouppfostrad skitunge helt enkelt.

Då kan det hända till slut att ett 12 årigt barn kommer hem till sin mamma plötsligt en dag och säger så här:"
"Mamma, jag kan mycket väl bli en sån som läraren tror att jag är. Men jag vill inte det. Jag vill att hon ska veta att jag gör mitt bästa!"

Vid ett sånt läge drar mamman i nödbromsen.
Och agerar. Med alla krafter som finns tillhands. Med en total insikt i att just där och då gjorde det här barnet ett val. Om vilken väg det hade valt. Kanske helt omedvetet.  Och då gäller det att finnas där. Stötta med alla medel som finns.

Skickar mail. Till syslöjdslärare med kopia både till mentor och rektor.
Om att dom som föräldrar inte tillåter att deras barn går till den där lektionen överhuvudtaget nån mer gång. Att dom aldrig tänker utsätta hen för den behandlingen mer. Att dom tar ledigt från jobb och kör hen till lektionen efter. Hela terminen.

Plus att mamman kanske åker till lärare och berättar allt som barnet har sagt. Igen. Samtal med lärare har nog skett fler ggr under terminens gång men utan resultat. 

Men då plötsligt kan det hända att rektor reagerar. Efter hot om att elev inte tänker komma tillbaka. Och mentor. Som talar om att självklart ska det inte vara såhär tokigt. Och lovar att "praktikanten som finns i klassen kommer att vara med under terminens syslöjdslektioner som är kvar."

Men hallå! Nej! Inte ok.
En praktikant som håller på att lära sig att bli lärare ska INTE hoppa in och plötsligt bli nån som ska hålla koll på den här eleven. Den praktikanten är ju fullt uppe i sin egen utbildning för sin egen skull Hur tänkte ni nu?. Nej, nån måtta får det vara. Med risk för att bli föräldrarparet som diskuteras flitigt på kafferasten.

Mail igen, fram och tillbaka. På några dagar kan det plötsligt ha vaskats fram en lärare som känner eleven i fråga och som kan vara bredvid tills terminen är slut. Och barnet kan gå till syslöjden och komma hem stolt med ett eget gjort örngott.

Tänk om.

Vi backar bandet. Tänk om denna syslöjdslärare istället hade stannat upp och sett detta barns ångestfyllda ögon när hen hade krypit ihop och satt sig under bordet. Då hade hon förstått att inom detta barn var det just då ett helt världskrig som utspelade sig. Då hade hon förstått att det här var inget barn som hade för avsikt att vara elak mot just henne. När hen just där och då satt och hukade där under bordet. Då hade hon sett det lilla hjärtat som dunkade i bröstkorgen som om  eleven just genomgick ett vasalopp.

Tänk om.

Tänk om hon från början istället hade satt sig ner där på golvet, under bordet. Bredvid denna 12 åring. Inte lagt armen om kanske, för det hade nog gjort att det blivit ännu lite jobbigare för barnet då beröring kan kännas en smula obehagligt.
Men börjat ett samtal med orden
"Hörrdu, jag märker att det är lite jobbigt för dig just nu. Vad kan jag hjälpa dig med?"

Tänk om.

Hade läraren haft den tiden, eller haft den kunskapen skulle vi kunna börja snacka om att skolan erbjuder elever nån form av Individuell utvecklingsplan. Iallafall en början.
Men så ser det inte ut idag. Mitt exempel här ovan är bara ett i det oändliga som finns i alla klasser. Hela tiden. Överallt. Med elever som somnar kvällen innan skoldag med vetskap om vad som väntar dagen efter. Igen.
Vägen är tyvärr alldeles för lång. PÅ många olika sätt.

Tänk om.

Det behövs mindre barngrupper. Inte så stora klasser att lärare ska behöva ta med sig privata spel "så eleverna har nåt att göra medan hon hjälper andra elever".
Det behövs fler personal.
Lärarna behöver utbildning kring NFP. För hur det än är så diagnosticeras det bara fler och fler. Och kan inte de vuxna som dagligen finns kring våra barn veta hur de ska behandla dessa så kommer det fortsätta finnas barn som gömmer sig under borden.

Och det är inte för att vara elaka mot läraren.
Jag lovar, alla barn vill innerst inne lyckas.
















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar