På vägen hem

När man har kört en son till sin träning och man är på väg hem. 

Då kan det hända att man tar vägen förbi Bergs Slussar. 

Och verkligheten bara tar andan ur en. 

Man vill bara stanna bilen. Kliva ur. Ställa sig i mitten av bron. Mitt på Göta Kanal. 

Och sen bara låta själen läka. Andas. Andas. Och andas igen. 

Och när man sen vänder på sig och tittar åt andra hållet. 

Då är det minst lika vackert. Fast på ett helt annat sätt. 

Energikick och samtidigt så oändligt lugnande. 

Och jag känner plötsligt en stor tacksamhet. Över det som är.

 Över livet.