Jag vill kunna ha min altandörr öppen

Solen skiner ute.
Altanen har fått sina möbler på plats. I krukorna prunkar mina nysatta sommarblommor. Gräsmattan är nyklippt och skottkärran är full med uppdragna maskrosor.
Jag har altandörren öppen. Vill känna den härliga, sköna majluften ända in mitt hus. Kunna dra ett djupt andetag och fylla hela själen med friskt  vårligt syre.

Och mitt i ett av dessa härliga andetag……
…… ser jag en liten skugga dra sig över hallgolvet. Jag vet att alla ungdomar är på undervåningen. Kan inte vara dem. Vad var det?
Jag vänder mina ögon mot hallen och möter blicken. En blick som tillhör nån annan. En blick som ska vara  hemma hos sig. Och inte hos mig.
I hallen står alltså nåns katt. Jag vill inte ha en katt inne hos mig. Och i synnerhet inte nån som inte ens är min.

Plötsligt fick jag en flashback från när mina söner var små. Riktigt små. Kanske 2 och 4.

En vårdag även då. Med altandörren öppen mest hela tiden.
En vårdag som blev kväll. Och killarna skulle läggas. Det var mörkt i rummet och jag gick in till sängen för att bara dra bort äldste sonens överkast. Började dra från huvudändan och neråt. Kände att det tog emot en smula när jag kom ner mot mitten av sängen. Drog hårdare. Det tog fortfarande emot. Då släppte jag överkastet och började krafsa med mina fingrar på det som liksom låg i vägen. Såg ingenting för mörkret i rummet. Men hade ju gjort detta moment så många ggr att det brukade gå av bara farten.
Kände ovanpå filten. Något var väldigt varmt. Något var väldigt lurvigt.
Så otroligt obehaglig känsla. Det låg något på min sons säng. Som inte gjorde nåt väsen av sig what so ever. Bara låg där.
Det rörde inte på sig. Det lät inte.

Jag backade snabbt och tände lampan. Det låg en kolsvart katt på min sons säng. Och den låg där och bara blängde på mig. Som om det var hans säng och att det var jag som kom och störde honom på hans arena.
Till saken hör att jag är inte van vid husdjur. Vi har aldrig haft några hemma. Varken jag och maken eller när jag var liten. Jag vet knappt hur man tar i dem för jag lärde mig tidigt att inte ta i, eller klappa husdjur för min bror var så väldigt allergisk. Och jag har aldrig varit nyfiken på att lära mig det heller. Mina 43 år har gått galant utan denna kunskap.

Förutom just vid såna här tillfällen. Hur i hela friden få bort detta väsen som hade ockuperat min sons säng?
Jag fick ropa på maken.
"Anders. det ligger nåt på Adams säng. Jag behöver hjälp!"

Vill inte ha en katt i mitt hus.

En till vårdag för något år sedan. Jag hade varit på Sjöviks blommor och handlat mig ett par fina blomster till krukorna. Solen sken även den dagen. Det var för övrigt väldigt varmt minns jag.
Lilla Vit var proppad med krukor och jord och blommor och smuts.
Jag öppnade bakluckan och började plocka ur. Jag bar alltihopa till baksidan. Stängde luckan och började med blommorna.
MIn tanke var att inte röra bilen mer på hela den kvällen, minns jag också.
Men så skulle jag plötsligt iväg ett par timmar senare för att hämta nån av sönerna nånstans.
Jag öppnade min bildörr. Startade motorn. La i backen och la samtidigt min högra arm över passargerarsätet. Vände huvudet bakåt. Och skrek högt. I baksätet mötte jag ett par stora gröna ögon som blängde tillbaka på mig. Så otroligt läskigt och enormt otippat!

Katten som låg där rörde sig inte. Låg helt blickstilla. Och sa inte ett ljud.
Räknade snabbt ut att den måste ha legat där i flera timmar. Och att den måste ha hoppat in under de få minutrarna som jag hade bakluckan öppen.

Och varför jag minns att det var så himla varmt den dagen är för att det slog mig samtidigt att om jag inte skulle ha hämtat sonen, så hade den katten legat där hela kvällen och natten tills jag skulle ha åkt till jobbet morgonen efter.
Och i den värmen som var, så tänkte jag att då hade jag hittat en död katt i Lilla Vit.

Jag vill inte ha en katt i min bil.
Och i synnerhet inte en död katt i min bil.

Och jag vill inte ha en katt på mina sittdynor ute på altanen heller.
Hur gör man?