Som lämnade små, viktiga och otroligt betydelsefulla handskrivna lappar i min skolväska när jag var en liten flicka som kämpade med min egen självkänsla. Hon la dem inte bara i min Salomon-ryggsäck, utan jag kunde hitta dessa i min strumplåda. Under min kudde. Vid min tandborste. Vid frukostbordet. "Du är värdefull", "Du är viktig", "Du är älskad".
Min mamma.
Som frågade , "VILL du vara kvar en stund till?" när jag i 10 årsåldern ringde hem från en kompis och jag undrade om jag fick vara kvar hos henne. Min mamma som förstod att jag inte alltid ville, utan att jag ringde för att min kompis ville, och att jag inte vågade säga ifrån. Då svarade jag nej på mammas fråga, och hon som då helt sonika sa "då får du inte vara kvar". Och jag kunde skylla på min mamma.
Min mamma.
Som alltid såg till att jag i tonåren hade sk akut-pengar i min plånbok. Som ingen annan visste om. Som bara jag skulle veta och känna trygghet i. "Så att var du än befinner dig nånstans ska du kunna ta dig hem".
Min mamma.
Som alltid kom och hämtade mig om jag inte höll tiden när jag var ute med kompisar. Då var det ytterst pinsamt kan jag lova. Idag förstår jag varför.
Min mamma.
Som alltid ville veta vilka jag skulle umgås med och som jag inte tyckte att hon hade med att göra. Nu förstår jag varför.
Min mamma.
Som alltid ville veta vilka jag skulle umgås med och som jag inte tyckte att hon hade med att göra. Nu förstår jag varför.
Min mamma.
Som lärde mig att livets hårda skola är tuff och inte alltid rättvis. Som lärde mig att konfrontera det som inte känns rätt och som lärde mig när jag började förstå att det fanns människor som snackade en massa strunt att "Så länge de pratar om dig så vet du att du betyder nåt för dem, annars skulle de aldrig lägga energi på dig". Som lärde mig att lita på min magkänsla och min intuition.
Min mamma.
Som såg till att jag skaffade P-piller när det var dags. "Men du ska alltid använda kondom iallafall."
MIn mamma.
Som satt redo med bilen för att ta emot mig utanför dåvarande jobbet när jag som 22 åring sa upp mig för första gången och var jättenervös.
MIn mamma.
Som satt redo med bilen för att ta emot mig utanför dåvarande jobbet när jag som 22 åring sa upp mig för första gången och var jättenervös.
Min mamma.
Som kom körandes från Stockholm när jag själv hade blivit mamma för första gången. Och jag grät och var orolig över att Adam inte fick i sig tillräckligt med bröstmjölk med sin gulsot som han hade så länge.
MIn mamma.
Som kom körandes och ställde upp när jag var ensam med två små barn. Som upptäckte att Calle hade brutit sitt nyckelben under födseln som läkarna på BB hade missat.
Min mamma.
MIn mamma.
Som kom körandes och ställde upp när jag var ensam med två små barn. Som upptäckte att Calle hade brutit sitt nyckelben under födseln som läkarna på BB hade missat.
Min mamma.
Som inte köpte presenter till våra söner på deras ettårsdagar. Utan gav mig present istället då hon visste vilket jobb jag hade gjort och utfört precis ett år tidigare.
Min mamma.
Som såg till att min morfar kom till min klass när jag blev retad för lappjävel när jag var åtta år och gick i tvåan. läs det inlägget genom att klicka här
Och min mamma som nu tar på sig en kolt, dock lånad och alldeles för stor, tar en komse, kåsor, knivar, torkat renkött mm. Som sätter sig i bilen och åker till Asarum och berättar sin historia för elever i sin sonhustrus klass.
 |
| I den här komsen åkte jag hem i från BB. Även Adam har legat i den. |
Min mamma.
Som alltid finns där.
Tack allra, finaste mamma!
Utan dig - inget mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar