En lördagskväll med mycket skratt, god mat och härligt sällskap. En kväll som blandades med en fantastisk humor och med en stor portion allvar. Mia Skäringer levererade helt enkelt. Senare visade det sig att livet självt även skulle leverera. På sitt egna sätt. Så inte bara Mia helt enkelt.
En upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. En upplevelse jag aldrig mer vill vara med om heller.
På vägen hem promenerade jag och en vän längs Vasavägen, vi skulle träffa flera vänner upp mot Abisko för att få skjuts hem.
Jag och vännen gick där och pratade med varandra när jag plötsligt såg att längre fram i korsningen låg det en man på marken som andra män runt omkring sparkade på. Med andra män ståendes tittandes på.
Jag drog i min väns kappa och vi stannade bums. Vi tystnade och då kunde vi till och med höra hur sparkarna landade på denna man som låg på asfalten. Mannen försökte resa på sig. Blev då utknuffad mitt i korsningen där bilar åkte förbi.
En blå minibuss saktade ner.
Mitt ute i korsningen fortsatte de slå och sparka. Medan en del av gänget försökte få misshandlarna att sluta. Utan framgång.
Jag sa till min vän att jag inte bara kunde stå och titta på utan att agera. Vi måste göra nåt. Skulle aldrig i mitt liv kunna förlåta mig själv om vi bara hade valt att gå därifrån och låtsats som om ingenting hade hänt, och så fått läsa i tidningen dagen efter "Två svårt skadade eller döda i ett gängslagsmål i Linköping!"
Men vad ska man göra då? Att bara gå fram till gänget och helt sonika säga till dem att sluta med de där dumheterna kändes en aning uteslutet.
Då gjorde jag nåt osm jag aldrig har gjort förut.
Jag tog upp telefonen och ringde 112.
Blev kopplad till polisen i Linköping.
Lämnade mitt vittnesmål om vad jag hade sett och om vad jag såg precis då.
Och hur svårt var det?
Vem slog vem? Vem låg på marken? Vems ben tillhörde vilken kropp i hela debaclet? Står alla upp?Jag sa att jag såg bara ben som sparkade på en värnlös människa på marken. Jag sa att gänget rörde på sig hela tiden så det gick inte att urskilja vem som gjorde vad riktigt. Jag fick berätta vad jag såg så gott det gick i mörkret. Vilka kläder hade de på sig? Märken och mönster?
Plötsligt låg en till människa på marken, den andra fick chansen att resa sig. Min vän sa att han och en till då lämnade sällskapet. Det såg inte jag. Jag såg bara den nya som nu låg på marken.
Jag såg hur knytnävar vevade i luften ner mot den som låg på asfalten. Som försökte krypa ihop och skydda sig så gott han kunde. Från sparkar som ekade mot hans kropp och slag som tog i hans huvud.
Då hörde jag hur min vän plötsligt ropade "Sluta!" i ren reflex för det var så otroligt obehagligt att se detta framför våra egna ögon.
Då sa polisen jag pratade med "Vi får just nu in flera samtal hör jag!""
Och jag la märke till hur den blåa minibussen just då rullade iväg. Kanske det kom ett samtal därifrån också.
Plötsligt lugnade allting ner sig. Mitt i samtalet med polisen så slutade alltihopa.
Han som låg reste på sig och beblandades med alla andra och jag kunde inte urskilja honom längre. Men på det sättet märkte vi iallafall att han kunde gå för egen maskin därifrån.
Hela gänget vandrade Gråbrödragsatan upp mot Domkyrkan.
Sen såg jag inget mer.
Polisen tog mina uppgifter och tackade för samtalet.
Undrar vad som händer nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar