Lemmeltåg mot kusten

Vi var inte ensamma om tanken att ta bilen mot kusten en solig helg som denna kan man säga. Det var fler som hade tänkt lufta sina vintriga stadslungor med vårens härliga värme i bröstet.

Bil efter bil efter bil längs vägen ut mot loftahammar. Bilar fulla med kylväskor fyllda med mat som ska tänkas räcka över hela helgen. 

Till slut var vi äntligen framme. 

Hej landet. Vi är här nu. 

Solens strålar välkomnade oss verkligen med full kraft. 

Det var länge sen nu. Nyårsafton för att vara exakt. Veckorna går och fotbollsmatcher hit och dit gör att det blir alldeles för sällan som vi ses, stugan och vi. Men var sak har ju sin tid. Och vår tid att vara här lite mera kommer vad det lider. 

Oj som vi jobbade! Och i matkällaren hittade vi en flaska Proseco från förra året.

Vi krattade löv och vi hissade flaggan. Vi skurade kylen och sopade bort döda flughögar. Vi dammsög och vi hade sönder glashyllor. Och vi fick dammsuga en gång till. 

Efter en stund försvann maken. Jag såg hur han tog sin låda och traskade neråt vattnet. 

Jag hittade honom här.
På en av platserna där han trivs som allra, allra bäst. Med sitt fiskespö. 

Och mina fina julklappar som jag fick av maken satte vi upp på väggen. Precis nedanför fiskenätet sitter de som pricken över i:et, mina fina tavlor som mitt gudbarn har fotat från en strand på Gotland.

Och sitta i min jättestora morgonrock en söndagmorgon med en kaffekopp i ena handen dagen efter Mums-Mums vann Mellon var bara så skönt. Samtidigt som en i familjen ( gissa vem?)  låg under täcket i soffan. 

Och samtidigt som två stycken i familjen  ( gissa vilka ?) var ute och drog ris var det ännu skönare att sitta under filten.

Om man inte får dåligt samvete och känner sig en smula lat när andra jobbar i sin anletes svett medan man själv inte gör just det. 

Här på kullen bakom huset är det som de har plockat ris. Och man har visst havsutsikt även härifrån.

Efter en stund kom även vi ut. Vi två som inte går upp så tidigt som de andra två. Vi två som har lite andra prioriteringar bara. 

Och ni kan inte ana hur bra jag mår när jag går omkring på dessa små grusvägar. 

Hur bra som helst.