Att tycka om sig själv

Efter jobbet i fredags drog jag norrut. På egen hand och med en helt egen agenda.
Två timmar i bilen med full makt över vad som ska komma ut ur högtalarna och hur länge. Bara en sån sak liksom.

Vid 16 hugget landade jag lite wild and crazy i Täby. Hos min vän sen typ 30 år.
En hel eftermiddag i hennes soffa.
Skratt.
Samtal.
Mys.

Ett glas rött och en naggande god sharktallrik kom fram. Och vi fortsatte att prata. Mysa. Skratta.  Om livet. Om ditten och datten. Parmesanchipsen var för övrigt sjukt goda.

För vi har fredagsmys!

Timmarna gick och det var dags att förflytta oss över till köket. Vi skulle laga mat. Och som vi lagade denna mat. Vi två som verkligen inte älskar just det. Att laga alltså. Men äta är vi bra på. Min vän bjussade på laxtaco. Såååå gott. Med avocado- o mangosalsa.

Senare på kvällen såg vi hur Zlatan "nickade" in bollen förbi Moldaviens målis.

En filt, en kaffe en bulle. Allt man behöver efter frukost.

Jag sov så himla gott i min guddotters säng som stod ledig på övervåningen då hon nu för tiden bor på Gotland. Jag vaknade dagen efter av ljuvt spel på gitarr av min väns make. Underbart! Och så en låååångfrulle på det. Älskar't!

Att ha ynnesten att få vara bland människor där jag kan känna att jag är ok, där jag känner att jag till och med kan tycka om mig själv. Där jag aldrig behöver vara rädd för att säga "fel" saker eller riskera att få gliringar tillbaka. Och skrattar de, så skrattar de med mig och inte åt mig. Det är livskvalite. 

Och det är ren och skär harmoni.

Gillar läget

Hahaha!

Det är bara att liksom gilla läget när frisören säger:
"Vi tar många slingor så vi täcker allt det gråa".
Ja, det gör vi, svarar jag.

Och det är liksom bara att gilla läget när hon ser att jag tar fram mina läsglasögon för att kunna läsa lite skvaller och hon går iväg för att snabbt vara tillbaka med ett par blåa tossor och säger "det kan vara bra att skydda bågarna".
Ja, det är det, svarar jag.

Det är inte bara hos tandläkaren man kan glömma små blåa tossor på.

Leve livet och alla år som går.

Ibland är livet alldeles för rörigt

Här är nya platsen för vår kaffebryggare. Den har fått flytta runt en del i köket under årens lopp kan man säga. 

Så det här är alltså nu för tiden "vid kaffebryggaren" om nån skulle fråga. 

Det här är den förra platsen för denna apparat. Den platsen som tidigare hette "vid kaffebryggaren". Nu får den heta "vid gamla kaffebryggaren". 

Och här är platsen som förr hette "vid gamla kaffebryggaren". Nu får den helt enkelt heta "vid gamlagamla kaffebryggaren".

Och när det blir så här rörigt i livet så är Sinnesrobönen en klar hjälp för att hitta sin inre styrka. 

Eller den är ganska så bra i alla lägen faktiskt. Jag har lärt mig att tänka på den lite då och då här i livet. Så onödigt det är att lägga energi på sånt man inte kan påverka egentligen. 

Skratt och allvar i en salig blandning en helt vanlig lördagkväll

En lördagskväll med mycket skratt, god mat och härligt sällskap. En kväll som blandades med en fantastisk humor och med en stor portion allvar. Mia Skäringer levererade helt enkelt. Senare visade det sig att livet självt även skulle leverera. På sitt egna sätt. Så inte bara Mia helt enkelt.

En upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. En upplevelse jag aldrig mer vill vara med om heller.

På vägen hem promenerade jag och en vän längs Vasavägen, vi skulle träffa flera vänner upp  mot Abisko för att få skjuts hem.
Jag och vännen gick där och pratade med varandra när jag plötsligt såg att längre fram i korsningen låg det en man på marken som andra män runt omkring sparkade på. Med andra män ståendes tittandes på.

Jag drog i min väns kappa och vi stannade bums. Vi tystnade och då kunde vi till och med höra hur sparkarna landade på denna man som låg på asfalten. Mannen försökte resa på sig. Blev då utknuffad mitt i korsningen där bilar åkte förbi.
En blå minibuss saktade ner.
Mitt ute i korsningen fortsatte de slå och sparka. Medan en del av gänget försökte få misshandlarna att sluta. Utan framgång.

Jag sa till min vän att jag inte bara kunde stå och titta på utan att agera. Vi måste göra nåt. Skulle aldrig i mitt liv kunna förlåta mig själv om vi bara hade valt att gå därifrån och låtsats som om ingenting hade hänt, och så fått läsa i tidningen dagen efter "Två svårt skadade eller döda i ett gängslagsmål i Linköping!"

Men vad ska man göra då? Att bara gå fram till gänget och helt sonika säga till dem att sluta med de där dumheterna kändes en aning uteslutet.

Då gjorde jag nåt osm jag aldrig har gjort förut.
Jag tog upp telefonen och ringde 112.
Blev kopplad till polisen i Linköping.
Lämnade mitt vittnesmål om vad jag hade sett och om vad jag såg precis då.
Och hur svårt var det?
Vem slog vem? Vem låg på marken? Vems ben tillhörde vilken kropp i hela debaclet?  Står alla upp?Jag sa att jag såg bara ben som sparkade på en värnlös människa på marken. Jag sa att gänget rörde på sig hela tiden så det gick inte att urskilja vem som gjorde vad riktigt. Jag fick berätta vad jag såg så gott det gick i mörkret. Vilka kläder hade de på sig? Märken och mönster?

Plötsligt låg en till människa på marken, den andra fick chansen att resa sig. Min vän sa att han och en till då lämnade sällskapet. Det såg inte jag. Jag såg bara den nya som nu låg på marken.
Jag såg hur knytnävar vevade i luften ner mot den som låg på asfalten. Som försökte krypa ihop och skydda sig så gott han kunde. Från sparkar som ekade mot hans kropp och slag som tog i hans huvud.

Då hörde jag hur min vän plötsligt ropade "Sluta!" i ren reflex för det var så otroligt obehagligt att se detta framför våra egna ögon.

Då sa polisen jag pratade med "Vi får just nu in flera samtal hör jag!""
Och jag la märke till hur den blåa minibussen just då rullade iväg. Kanske det kom ett samtal därifrån också.

Plötsligt lugnade allting ner sig. Mitt i samtalet med polisen så slutade alltihopa.
Han som låg reste på sig och beblandades med alla andra och jag kunde inte urskilja honom längre. Men på det sättet märkte vi iallafall att han kunde gå för egen maskin därifrån.

Hela gänget vandrade Gråbrödragsatan upp mot Domkyrkan.
Sen såg jag inget mer.
Polisen tog mina uppgifter och tackade för samtalet.

Undrar vad som händer nu?

Lemmeltåg mot kusten

Vi var inte ensamma om tanken att ta bilen mot kusten en solig helg som denna kan man säga. Det var fler som hade tänkt lufta sina vintriga stadslungor med vårens härliga värme i bröstet.

Bil efter bil efter bil längs vägen ut mot loftahammar. Bilar fulla med kylväskor fyllda med mat som ska tänkas räcka över hela helgen. 

Till slut var vi äntligen framme. 

Hej landet. Vi är här nu. 

Solens strålar välkomnade oss verkligen med full kraft. 

Det var länge sen nu. Nyårsafton för att vara exakt. Veckorna går och fotbollsmatcher hit och dit gör att det blir alldeles för sällan som vi ses, stugan och vi. Men var sak har ju sin tid. Och vår tid att vara här lite mera kommer vad det lider. 

Oj som vi jobbade! Och i matkällaren hittade vi en flaska Proseco från förra året.

Vi krattade löv och vi hissade flaggan. Vi skurade kylen och sopade bort döda flughögar. Vi dammsög och vi hade sönder glashyllor. Och vi fick dammsuga en gång till. 

Efter en stund försvann maken. Jag såg hur han tog sin låda och traskade neråt vattnet. 

Jag hittade honom här.
På en av platserna där han trivs som allra, allra bäst. Med sitt fiskespö. 

Och mina fina julklappar som jag fick av maken satte vi upp på väggen. Precis nedanför fiskenätet sitter de som pricken över i:et, mina fina tavlor som mitt gudbarn har fotat från en strand på Gotland.

Och sitta i min jättestora morgonrock en söndagmorgon med en kaffekopp i ena handen dagen efter Mums-Mums vann Mellon var bara så skönt. Samtidigt som en i familjen ( gissa vem?)  låg under täcket i soffan. 

Och samtidigt som två stycken i familjen  ( gissa vilka ?) var ute och drog ris var det ännu skönare att sitta under filten.

Om man inte får dåligt samvete och känner sig en smula lat när andra jobbar i sin anletes svett medan man själv inte gör just det. 

Här på kullen bakom huset är det som de har plockat ris. Och man har visst havsutsikt även härifrån.

Efter en stund kom även vi ut. Vi två som inte går upp så tidigt som de andra två. Vi två som har lite andra prioriteringar bara. 

Och ni kan inte ana hur bra jag mår när jag går omkring på dessa små grusvägar. 

Hur bra som helst.

Mina val gör jag här och nu

En lördag hemma. Inga måsten. Inga borden. Eller ja, det fanns det ju. Men jag struntade i dem.

Maken till och med fixade en liten överraskning åt mig. "Vill du inte ta ett bad?" 

Här kan jag lätt lägga ett par timmar. Inte så svårt alls faktist att låta tiden bara gå. 

Söndagmorgonen önskades scones till frukost för dem som kollade på Vasaloppet. Inte mig emot, tänkte jag, och satte fart. 

Köksivern finner visst inga gränser i vårt nya kök. Och med ångugnen blev ju sconesen så otroligt saftiga och hur goda som helst. 

Frukosten serverades precis medan ledaren i Vasaloppet passerade Risberg.

Min livsfilosofi. Försöker iallafall. 

Spring inte fortare än vad dina skyddsänglar kan flyga. Och jag påminner mig själv varje dag om att det enda jag kan påverka är mig själv och det som händer här och nu. Inte det som hände igår. Eller det som kommer att hända i morgon. 

Jag gör mina val här och nu!

Nytt kök!

Att planera ett helt nytt kök gör man inte på en kvart.
Så kan man enkelt uttrycka sig faktiskt.

Vårt gamla kök har hängt med oss sen vi flyttade in i vårt hus för snart 16 år sedan. Det var vitt och det var någorlunda fräscht då. Men verkligen inte nytt ens då. Luckorna var påmålade och de förra ägarna hade satt dit en sk ram på varje lucka.
Fogen runt diskbänken var slö och slapp och den fick vi fixa till.
Plastgolvet var så finurligt mönstrat att det inte syntes hur smutsigt det egentligen var.

Vi har levt med detta kök sen 1999. Det har funkat ok. Men till slut kommer man till en gräns.  Hos oss var gränsen när det inte gick att hålla rent längre. Vi kunde gno som attan på luckorna, men till slut var det färgen som försvann. Och i hörnen på ramarna ska vi inte prata om vad som fastnade där.
Golvet byttes för några år sedan.

Och det var lite som om spisen kände på sig att det var dags. För bara några dagar innan den blev förflyttad så drog den sin sista suck.

Ur en hel djungel av beslut som skulle tas och artiklar att välja emellan så hade vi efter några veckor ändå kommit dit vi önskade.

Och hur mycket saker har man inte i ett kök egentligen? Som har legat längst inne i ett litet hörn och skräpat? Och alla andra saker man aldrig nånsin har använt? Varför hade vi ens kvar alla saker? Som man märker när det är dags att plocka ner?

Nu är det rensat. Ändå blev det mycket att ställa tillbaka i skåp och lådor.

Som jag kommer att laga god mat from nu. Ja, eller inte. Men iallafall är det bra mycket roligare att befinna mig i köket nu för tiden. Och det är ju nog så viktigt.

Och här står visst skafferiet mitt på golvet

Väggen mellan kök och vardagsrum rev vi. 

Och resultatet blev så bra. 

Vi är såååå nöjda över vårt nya kök. 

Nu är det bara lite småfix kvar. Typ vilken sorts gardin ska vi ha? Ska vi ens ha gardin? Hur ska vi möblera med det vi har hemma i det nya? Var ska kroken till kökshandduken sitta? Ska vi ha en sån krok förresten? 

Men påminn mig gärna om när jag börjar prata om att tex bygga nytt hus eller nåt annat, påminn mig då om alla miljoner beslut som ska tas och alla miljoner samtal och mailkorrespondenser fram och tillbaka innan hantverkarna ens har hunnit börja starta bygget. Påminn mig om vilken djungel det är att sätta igång så här stora projekt. Kraft och energi tas ur alla tänkbara depåer man har i systemet. 

Och sen är det ju alltid nåt som strular. Nåt som inte har beställts i tid, eller nåt som är felbeställt eller inte kommer i tid. 

Men när allt är klart.

Då känns det allt bra härligt!

Och japp, vi är sams och är fortfarande gifta. 

Bara vet igen

Igår på en parkeringsplats här i stan hände en liten incident då jag behövde prata med en förare i en annan bil.
Jag klev ur Lilla Vit och samtidigt klev den andra föraren ut ur sin Audi.

Utan att tänka mig för började jag prata engelska med honom. Han svarade även på engelska.
Jag kollade snabbt  hans registreringsskylt på bilen och såg att den var svensk. Varför pratar jag då engelska med denna man, blev min första tanke.

Alltså började jag prata svenska med honom istället. Varpå han svarade:
"Please, speak English. I don't speak Swedish".

Ok.
Here we go again.