Att få äran

Jag har två brorsbarn. Tjejen fyller snart fem år och grabben är två och ett halvt.
De bor alldeles för långt bort ifrån oss egentligen tycker jag. Eller så är det vi som bor alldeles för långt bort ifrån dem. Jag vet inte riktigt.
I vilket fall som helst känns det väldigt tråkigt att inte ha dem i närheten.
Men desto mysigare kanske de gånger vi träffas istället.

Nu under ett par dagar har jag haft äran att få rå om dem hemma hos oss. Deras föräldrar tog sig en tur till Smedjebacken för att tävla med en av sina tre hundar. Tellus tävlade helt enkelt om en plats i Agility-landslaget i hans klass.

Barnen dök upp i torsdagseftermiddag.

Victor gör sig "lustig och håller en stolpe"

Celeste lattjar med bollen

Celeste blir nog en fotbollstjej vad det lider. Med eller utan stövlar. Vad hennes pappa än säger om det. Och blir hon det har hennes gudmor lyckats bra.

Vilket tillslag killen har

Och detsamma gäller faktiskt hennes lillebror. Vilket löpsteg. Vilket tillslag. Vilken blick. Vad lycklig hans pappa kommer att bli!

Thank God it's Friday! Så skrek vi hela fredagkvällen.

Faster myser bigtime

Ända till 18.30 då Victor däckade till vällingen.

Men hur gosigt är inte det här?

På lördagen klockan 10 hängde vi på låset till Leos Lekland.

Under den första timmen var det ungefär 10 barn på hela stället så det var bara att rusa mellan det som var roligt. Det här blev Celestes favvo.

Victors favvo var studsmattan.

Efter ett par timmar på lekland är det lätt att man somnar på 15 sekunder bland sopskyfflar och duplo och annat rakt på vardagsmattan när man kommer hem.

Kusinmys

Lördagsgodis inhandlades såklart till lördagsmyset. 

En hälsning:

"Hej mamma och pappa! Det går ingen nöd på oss alls!"

Men när man vet att mamma och pappa är på väg hem. Då kan det hända att man blir lite mamma och pappa sugen. Och när man väntar på de man älskar kan tiden kännas som en hel evighet innan de dyker upp med sin husvagn på gatan utanför fönstret.

Men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.