Hotel Klitrosen

Sommaren när jag skulle fylla 18 år var jag på semester med mamma, pappa och min lillebror som då alltså måste ha varit 12 år.

Nu när mitt äldsta barn har kommit upp sig så till den milda grad i ålder, att han till och med har börjat övningsköra, kommer en av händelserna denna sommar upp till ytan helt automatiskt.

Det var sommaren 1989 och vi packade våran Volvo full. Familjen drog mot Danmark och det är där den här historien tar sin början. Eftersom det är 24 år sedan känns det som om det är preskriberat vid det här laget.

Nån gång mitt på dagen nådde vi iallafall hotellet som mamma och pappa hade bokat. Där vi skulle bo under ett par härliga dagar, hade de tänkt. Ett vackert mysigt hotell som låg otroligt fint alldeles vid havet med vågorna kluckandes mot stranden.

"Welcome to Hotel Klitrosen"

Så stod det. På skylten vid entrén.
Bara namnet gjorde ju att en småtjurig tonåring inte kunde låta bli att småle en smula. Pappa körde in på gården som om det var det mest naturliga i världen. Och det var det ju. Egentligen.
Vi checkade in.
Ett hotell vid kusten. Med några få stugor inne på området. Och det var i en av dem som vi skulle bo visade det sig. Pappa körde in bilen och fram till stugan. Vi hjälptes åt att packa ur och när den var tom kom pappa fram till mig och sa:
"Nu du, Ingela, får du köra bilen till hotelparkeringen". Han gav mig nyckeln i handen.
Jag hade kört ganska mycket innan så det var väl egentligen inte så konstigt att jag skulle göra det.
Men den här gången bestämde vi att jag skulle göra det själv. Den korta lilla biten skulle inte vara några som helst problem.

Brorsan ville följa med. Så klart han fick det.
Han var på väg in i baksätet när jag sa att han kunde sätta sig i framsätet istället. Men det ville han inte.
Så han hoppade in där bak och var väldigt noga med att få på sig säkerhetsbältet. Jag minns just det momentet så väldigt väl.
Jag startade den vita Volvon. Backade ut, vände och körde mot parkeringen.
Väl framme, efter ca 100 meter, hittade jag en perfekt lucka där jag tänkte att jag kunde parkera. Jag körde in mellan bilarna och med mina två pedaler att välja mellan, en gas och en broms, så tänkte jag att nu var det dags att bromsa in och stanna.

Och just när jag tryckte ner pedalen så tog bilen ett litet skutt och hoppade rakt in i staketet framför bilen!
Jag hade valt fel. Pedaljävel.
Herregud. Av de två pedaler som fanns, hade jag tryckt ner gasen ist för bromsen och bilen hade tagit ett hopp!  Precis rakt in i staketet.

När insikten slog mig, att jag just hade kört in i hotellets fina staket, hörde jag glatt från baksätet:
"Vilken tur att jag hade säkerhetsbältet på mig".
Undrar om han nånsin uppfattade den blicken han fick av sin syster just då....

Vad göra? vad skulle jag göra nu? Tankarna snurrade ganska fort och ganska så många just då.
Min första impuls var att jag skulle backa ut igen och ta en annan plats. KOllade bakåt och såg att precis där hade hotellet sin restaurang med hela sitt panoramafönster ut mot havet. Såg även samtidigt att alla fönsterplatser just då var fulla med människor.
Ingen ide att backa alltså.
Det var bara att gå ut och ta tjuren vid hornen.
Smög ur bilen.
Gick fram till staketet. Tryckte tillbaka det virke jag kunde av det vita fina staketet. Inget syntes på bilen.

Med nycklarna i handen var det bara att gå till stugan och berätta vad som just hade inträffat.
Medan vi gick där, jag och brorsan, funderade jag frenetiskt på vad jag egentligen skulle ta och säga till mina föräldrar.
Men det hade jag ju inte behövt lägga nån energi på alls över huvud taget för det skulle min bror klara så bra på egen hand, visade det sig.
Så fort vi hade kommit innanför dörren tog det inte många sekunder innan han ropade glatt:
"Pappa pappa, Ingela har gjort en grind i staketet!!"


Vad pappa sa just då har jag inte lagt på minnet, kan man väl säga. Men han var säkert inte så värst glad.
Tillsammans gick vi till olycksplatsen. 17 åringen som travade bredvid sin pappa var inte så värst kaxig just där och just då.
Han såg att jag hade försökt laga det jag kunde.
Och sen var det bara att gå in till receptionen och fråga efter direktören.

För tredje gången fick jag gå ut och beskåda mitt verk.
Jag fick betala 600 svenska kronor till honom.
För färg och virke och jobb.

Det var våran första dag på Klitrosen.