Det här att fylla 45 när man känner sig om 28

Idag fyller jag 45 år. 

En något märklig känsla eftersom jag inte känner mig äldre än 28. 

Och ännu märkligare blir den då jag minns dagarna som igår när mina egna föräldrar fyllde 50. Då höll jag tal och var 27 år.
Och om fem är är jag där själv. Totalt overkligt egentligen. 

Min dag idag skulle firas i all enkelhet hade vi bestämt. För maken skulle vara i Göteborg och den ena sonen ute på sitt. 

Så sonen den yngre, min kära mamma och jag slulle lyxa till det med att äta ute. Vi valde Kina Thai i Tornby. Så jäkla gott det är!

Och när vi sitter där som bäst så hör jag plötsligt hur nån börjar sjunga "Ja må hon leva" alldeles bakom örat på mig. Med en röst jag mycket väl känner igen.

Och fram till bordet bakom min rygg hade alltså min man smugit helt utan min vetskap. Han bara stod där med ett leende och en fint inslagen champagneflaska i högsta hugg i ena handen. Han skulle ju vara i Göteborg! 

Den glädjen! Den förvåningen! Den chocken! Den överraskningen!
Han vet. Jag älskar överraskningar. Och I love him for it!

Våra söner var fullt medvetna om att pappa var på väg hem. Sån luring! En present bara det, kan man säga.

Ett paket hade han med sig också! 

En ny keps. Inte klokt så snygg. 

Både jag och kepsen. Mest kepsen faktiskt. Den är väldigt mycket snyggare än den jag har använt i sommar. En sån "som bara liksom har funnits i stugan".

45!

Inte så pjåkigt ändå. 

Tack! Till alla ni som har grattat mig under denna dag på alla möjliga olika sätt. Ett stort, varmt och innerligt tack till er alla. Ett stort tack till er alla som på nåt sätt har skänkt mig en liten stund av era liv för att kunna/hinna/vilja säga grattis!

Det är stort! Och jag känner mig riktigt ödmjuk inför det! 

Tack så mycket! All kärlek till er från mig!!