Att bara vara jag- att våga göra fel

Att våga göra fel.
Att våga misslyckas.
Att våga göra bort mig.

Att kunna allt detta utan att känna att det finns risk för att bli hånad resten av mitt liv. Eller riskera att bli skrattad åt nästa gång vi ses eftersom det jag gjorde eller sa eventuellt kommer att tas upp igen vid nästa aktivitet. 
Kunna göra bort mig utan känslan av att jag ska behöva komma med en bortförklaring till varför det hände.

Jag har blivit uppfostrad att det är ok att göra fel. Jag har blivit uppfostrad att det är ok att misslyckas. Det viktiga var att jag ändå försökte. Och trots det har kämpat med detta ända sen jag var liten. Rädslan för att bli skrattad åt.

Finns det nåt här i livet som jag har haft svårt för, och fortfarande fakriskt kan ha svårt att hantera så är det när folk skrattar åt eller hånar mig när jag har försökt, men kanske gjort fel. Eller gjort på ett annat sätt än vad andra hade tänkt sig. För så är det ju också. Att saker och ting faktiskt kan göras på olika sätt.

Fast jag numera är vuxen så kan känslan av osäkerhet sakta krypa fram inom mig så fort jag hamnar i sammanhang där jag känner att jag riskerar att hånas om jag på nåt sätt gör fel i deras ögon. Jag känner att jag blir osäker på vad jag ska säga. Och jag känner att jag behöver tänka igenom ordagrant det jag hade tänkt skulle komma ur min egen mun. Och för att slippa känna så, så kanske jag hellre väljer att vara tyst.

För att överleva såna här situationer när jag känner mig hånad eller känner att de runt omkring skakar på huvudet åt mig och säger i stil med "hur tänkte du nu" och skrattar åt mig, så har jag oftast också skrattat åt det. Och svarat "att ja, hur tänkte jag där" eller "det var ju tokigt" eller så har jag kommit med nån löjlig förklaring.  Samtidigt som jag vet att det här kommer jag att få höra nästa gång vi ses. Och nästa. Eller nästa år. 

Inombords så känns det alltså en smula jobbigt fortfarande. Att känna mig skrattad åt. Min självkänsla riskerar att få sig en törn varje gång. Fast jag vet att det inte är så. 
Det sista jag vill är att tillåta mig själv att andra ska få mig att känna mig dum i huvudet. När allt kommer omkring handlar det egentligen bara om min egen inställning helt enkelt. Och om hur jag själv väljer att hantera det som just där och då händer. Och jag har blivit bättre på det. Jag har blivit mycket bättre på att hantera såna här situationer genom åren. Mycket bättre.

Jag kämpar på.

Och herregud så skönt och avslappnat det känns i sammanhang där jag helt och fullt kan sänka garden och bara vara jag. Med alla mina fel och brister. Där jag kan göra bort mig utan att det händer nåt. Att jag kan säga saker bara sådär. Där jag kan berätta om saker och händelser utan rädsla. Där jag kan vara öppen och ärlig. Där jag kan fortsätta att bara vara jag. Utan att dömas.

Det är ren och skär harmoni.