Jösses.
Vet inte riktgt var jag ska börja faktiskt. Det händer så mycket på så kort tid just nu att det är svårt att hitta de rätta orden liksom.
Bal. Student. Och nu Vätternrundan. Allt inom loppet av en månad.
Inte konstigt jag blir trött. Och jag som bara är publik.
Materialframläggning. Enligt väderprognoser som vi hade kollat ganska så frekvent det sista dygnet visade på regn, regn och åter regn. Dock i olika mängd under dygnet. Men det skulle alltså regna hela resan Samt blåsa. Enligt media en ganska så besvärlig runda för årets cyklande.
Allt skulle på innan avfärd mot Motala.
Och hela kroppen insmord med allehanda smörjor såsom både vasallin och liniment. Allt för att försöka lindra och värma så mycket som möjligt för våran kille som var på väg ut för att försöka ta sig runt Vättern på sin för detta ändamål, lånade cykel.
Cykeln. Preppad och klar väntandes i hallen.
Utrustad med alla måsten som reflexer, lyktor och ringklocka. Två små väskor fyllda med bla extraslangar, proviant, alvedon, ormsalva och diskhandskar.
Klockan 22.30 gav de sig iväg mot Motala.
Väl i Motala samlades hela gänget.
Och titta här. Här kom diskhandskarna fram. Gula och fina. Som regnskydd för händer och handskar. Ett mycket bra knep från en annan rutinerad cyklare.
Startfållan fylldes på.
 |
| Adam, hans faster Anna, hans gudfars fru Malin. |
Redo. Så att säga.
00.54 drog de iväg.
Kolsvart ute.
Far och son i en prestigefylld tävling i väntan på Adde i Motala. En tävling som fadern vann med ett hårsmån till sin stora glädje.
Vi följde våra adepter mycket noga via nätet och genom Vätternrundans sms-rapportering. Alltså inte så många sammanhängandes timmars sömn för oss heller. Vi som inte ens cyklade.
Ute på banan.
När kropp och ork börjar säga ifrån. När det enbart handlar om en tävling mot sig själv och sitt eget pannben, då är det toppen att det finns lagkamrater runt omkring. Som kan stötta, som kan peppa. Och som kan agera draghjälp när det behövs som allra mest.
Målgång!
Efter 12.28 ute på banan. I regn. I rusk. I blåst. Men ändå skapligt varmt.
Så kom de då äntligen i mål.
Med kroppar som värkte. Med knoppar som hade vunnit över smärtor och leda. För det är långt att cykla 30 mil. Det är riktigt långt. Det är så att säga aslång tid att sitta på en cykel i över 12 timmar. Och när man sitter där i sadeln med vetskap om att kroppen ska hålla genom hela loppet, samtidigt som man vet att ju saktare jag cyklar desto längre tid behöver jag sitta på sadeln. En balansgång hela tiden. Och så ska ju cykeln helst hålla hela vägen också.
Här kom de på rad alla fyra som hade hängt ihop hela resan.
I väntan på de välförtjänta medaljerna runt halsen.
Hjälpte sin mamma med att dra cykeln efter målgång.
Asså. De här tre.
Så enormt bra gjort av dessa galningar. Hur kan man ens frivilligt vilja utsätta sig och sin kropp för såna här tokerier egentligen?
Och så äntligen lite mat efter 12 timmar med allehanda gel och andra saker som de hade stoppat i sig.
Varje cyklist fick hämta ut en tallrik med kycklingspett och pastasallad efter genomfört lopp.
På väg hem.
Så stolt över den här unga mannen.
Så stolt över det sätt som han har presterat det här dygnet med hjälp av underbara lagkamrater som hela tiden fanns vid hans sida under hela loppet!
Ni är bara så himla bra!
Stort tack för underhållningen!
Adams egna ord efter sin prestation:
När kropp och ork börjar säga ifrån. När det enbart handlar om en tävling mot sig själv och sitt eget pannben, då är det toppen att det finns lagkamrater runt omkring. Som kan stötta, som kan peppa. Och som kan agera draghjälp när det behövs som allra mest.
Målgång!
Efter 12.28 ute på banan. I regn. I rusk. I blåst. Men ändå skapligt varmt.
Så kom de då äntligen i mål.
Med kroppar som värkte. Med knoppar som hade vunnit över smärtor och leda. För det är långt att cykla 30 mil. Det är riktigt långt. Det är så att säga aslång tid att sitta på en cykel i över 12 timmar. Och när man sitter där i sadeln med vetskap om att kroppen ska hålla genom hela loppet, samtidigt som man vet att ju saktare jag cyklar desto längre tid behöver jag sitta på sadeln. En balansgång hela tiden. Och så ska ju cykeln helst hålla hela vägen också.
Här kom de på rad alla fyra som hade hängt ihop hela resan.
I väntan på de välförtjänta medaljerna runt halsen.
Hjälpte sin mamma med att dra cykeln efter målgång.
Asså. De här tre.
Så enormt bra gjort av dessa galningar. Hur kan man ens frivilligt vilja utsätta sig och sin kropp för såna här tokerier egentligen?
Och så äntligen lite mat efter 12 timmar med allehanda gel och andra saker som de hade stoppat i sig.
Varje cyklist fick hämta ut en tallrik med kycklingspett och pastasallad efter genomfört lopp.
På väg hem.
Så stolt över den här unga mannen.
Så stolt över det sätt som han har presterat det här dygnet med hjälp av underbara lagkamrater som hela tiden fanns vid hans sida under hela loppet!
Ni är bara så himla bra!
Stort tack för underhållningen!
Adams egna ord efter sin prestation:
"Vätternrundan 300km check!
This was a challenge, nothing like anything I had ever experienced before. The long journey went through rain and pain, as well as joy and pure happiness. Huge thank you to my teammates (by far the best cycling team ever) and the king himself @andrewljungsbro without whom none of this would have been possible. Also a big thank you to all of you who have supported me along way. #vätternrundan2016 "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar