Inget av de båda alternativen har varit särskilt trevlig för de jag har haft äran att samåka med genom åren. Spya eller bara nån som sover hela tiden.
Men av de både alternativen har nummer två varit att fördra. För alla parter. Så att säga.
När jag var liten var det svårare att sova på beställning så då fick pappa tvärnita emellanåt för att jag skulle hinna ut.
Som äldre har jag lärt mig att lättare hantera denna åksjuka. En sjuka som låter trevligare om man säger "Rörelsesjuka" istället.
Att vara lagom mätt. Absolut inte hungrig. Att alltid ha ögonen långt fram. Att alltid ha nåt att äta eller dricka med mig. Att det ska vara lagom kallt runt ansiktet. Absolut inte för varmt. Eller helt enkelt köra själv.
Som jag har blivit hånad för detta genom årens lopp. Det har varit otroligt svårt för människor att förstå att man faktiskt kan må illa på en rak motorväg. Så många gånger jag har blivit ifrågasatt över att hur det över huvud taget kan vara möjligt.
Jag har alltid varit den som passat väskorna på Liseberg. Inte för att det är otäckt att åka karusell. Enkom för att börjar jag må illa är liksom hela utflykten åt fanders. Som tur är har jag alltid roligt på såna ställen iallafall. För det finns alltid nåt att titta på.
Att flyga flygplan är lika framkallande av Rörelsesjuka som att åka bil. Samt att vara på havet.
Idag har jag fått reda på varför jag bär på denna åkomma. Och varför jag har haft den hela livet. Jag är inte särskilt förvånad. Faktiskt.
Jag hörde på radion att vi är ca 5% av Sveriges befolkning som lider av detta.
Och de i den största riskzonen är just de om är väldigt vältränade.
Sådärja! Den här träningsnarkomanen skrattar så hon kiknar!
Då har vi fått svar på den frågan.
Jag måste ha fötts vältränad helt enkelt.
Livet sätter de vältränade på prövning.
Så att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar