Och för ett ögonblick trodde jag att jag drömde för plötsligt tyckte jag min brorsa sprang omkring bland bänkarna och visade var damerna skulle sitta.
Och först ut var Magnus Bäcklund. Han sjöng både själv och tillsammans med kören från musikklasserna år 5.
Man kan säga att jag och Loisan drog ner medelåldern med åtskilliga år med våra få levnadsår här på jorden. För vi är ju så himla unga.
Och jag satt och tänkte på hur annorlunda det måste vara för artisterna att underhålla en publik med snitt 60-70 år på nacken. Mot en publik på i snitt 20-30.
Sen kom hon.
Hon hade med sig en pianist som hette Martin. Och hon berättade att de hade haft så enormt varmt i bilen för hans stackars fingrars skull. Så fingrarna liksom var redo och kunde spela.
Vilket proffs hon är på scenen. Martin med. De båda två fick liksom "feeling" och bara jammade på. Han körde på pianot och hon la till lite sång när det passade. Hon gick till trummisen i orkestern och tog trumpinnen och slog lite.
Hon fick Da Capo att resa sig och vara med och sjunga.
![]() |
I ett hus i skogens slut….. |
"Du får blogga Martin. För jag kan inte skriva när jag kör bil"
Säga vad man vill om denna kvinna. Men sjunga kan hon. Med den pipan behövdes knappast nåt mick. Hon kunde lika gärna ha viskat.
Och för alla barn som kämpar med denna sjukdom så önskar jag så mycket att de hittar nåt botemedel eller på nåt sätt hittar vad det är som orsakar den.
Och precis innan jag la mig denna kväll var jag tvungen att gå in på hennes blogg bara för att liksom kolla.
Klicka här så får ni också läsa om deras kväll i Linköping.
:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar