Äntligen!

Ibland bara värker det till i hela hjärteroten av längtan och kärlek. När hjärtat försöker att tala om det huvudet inte har begripit ännu.

Och när hjärtat talar om vad som är det viktiga i livet, då är det bara lyssna. Så enkelt är det. Vad det än gäller.

Så i helgen var det bara för mig att ta bilen och susa söderut. Nästan så långt söderut i hela Sverige man kan komma.

Redo för min egen roadtrip

Med fyra timmars bilkörning framför mig hade jag fixat så mycket mys att festa på under tiden. Och så mycket läskigt att lyssna på samtidigt.

Jag lyssnade och lyssnade, åt och drack.

Vilket visade sig vara en smula ödesdigert när jag skulle in och tråckla mig igenom Växjö. För missar man en liten ynka avfart, av alla tusen som finns kring just Växjö, så är det inte bara att vända vid första bästa rondell och ta samma väg tillbaka och tro att man kan hitta samma avfart lite lätt och bara fortsätta sin lilla resa.

Nej nej minsann, för då är det bara att fortsätta på väg 25/27 ända till Alvesta i becksvart mörker med mittenräcke som gör att det är störtomöjligt att vända nånstans längs vägen.

Men så kan det plötsligt efter 1,5 mil uppenbara sig en avfart mitt i mörkret och man ställer sig med bilen mitt i avfarten och på med varningsblinkers. Man kanske ringer till sin bror för att fråga om man kan göra en vändpall där och komma tillbaka, samtidigt som det stannar en bil precis framför och en ung man kliver ur sin Volvo och går fram till ens bil. Och så kanske det stannar två-tre bilar till varav en är en Securitasbil.

Jag tryckte iallafall ner rutan och den unga mannen undrade om jag behövde hjälp med något. "Med bilen är det ok, det är bara jag som har kört vilse."

Efter några minuter hade jag gjort min vändpall och var äntligen på väg åt rätt håll igen. Och den här gången missade jag INTE den rätta avfarten. Tänk vilka fantastiska, härliga och hjälpsamma människor det finns.

Hela det här debaclet gjorde att min ankomst till målet blev en aningen senare än planerat.

Men vilken välkomsthälsning jag fick när jag väl kom fram.

Hon hade hunnit gå och lägga sig men när dörrklockan ringde så blev hon alldeles akut kissnödig och tvungen att gå på toaletten och vips så var hon uppe. Med pyjamas och med världens leende kom hon springande:

"Faster, faster, här står du och jag. Vi står bredvid regnbågen och det åskar. Solen skiner också, Jag har väntat på att du ska komma!"

Då fick faster allt blinka och torka ögat.

När det var dags för henne att återigen göra ett försök att somna, efter vi hade fikat och myst och efter boken jag hade läst för henne sa hon:

"Jag kommer upp till dig i morgon när jag har vaknat, faster."

Vid 07.20 kom hon in och väckte mig. Då hade hon väntat sen 06-tiden att få gå upp för sin pappa. Tack bror. :)

Den här unge mannen kom också uppför trappan på lördagsmorgonen. Vi borstade våra hår och gjorde oss redo för dagen.
"Bor du här, faster Ingela?", frågade han. Han som sov när jag dök upp kvällen innan.
"Ja, i två nätter ska jag bo här."
"Jag bor också här."

Till lunch hjälpte hela familjen Ring till. Färsk pasta med handskalade räkor i saffransgrädde. Jag fick inte plats vid diskbänken. För trångt. Tyvärr.