Hej då sommaren

En levande sommaraltan är ju bra mycket trevligare och livligare än en tråkig bortplockad höstaltan.

Alla badhanddukar i tvättkorgen. Brickorna med fika inställda. Alla dynor inplockade. Parasoll inplockat. Blommor fortfarande kvar. Möblerna får stå kvar ett tag till.

Städat och klart inför höstbesöken i mörkret.

Tack för den här sommaren, sa båten och blev klockrent uppkörd på trailern av Adde. Och på trailern stod jag redo för min uppgift, som för övrigt var min enda, att kroka fast båten i vinschen.

Och när vinschen var påkopplad så tog maken över och började vinscha.

Och tänk om huset städades med samma frenesi och noggrannhet.

Hej då landet. 

Ses snart igen.

43. En bra siffra.

Tusen tack till er alla härliga människor som på något sätt har grattat mig på min 43 årsdag.

43. Känner på den siffran en aning. 

Det är bara en siffra egentligen. Och en himla bra sådan. 

Att vara 43 innebär att det är närmare till 50 än till 30. Det innebär även att jag har haft körkort i mer än halva mitt liv. Det innebär även att jag strax har varit mamma i hela 17 år. Det innebär att jag har bott i vårt hus i nästan precis 15 år. Minus två som boddes i Tallinn.

43 års vandring här på jorden innebär också en hel del livserfarenhet som ligger i min alldeles egna ryggsäck. Siffran 43 innehåller liksom så mycket. 

Men tillbaka.

Den här födelsedagen har varit helt toppen. Med den ena överraskningen efter den andra. Och jag bara älskart!

Jag tillåter mig själv att faktiskt tycka om att fylla år. ( Iallafall när man blir ihågkommen. Lite tristare är det allt när familjen glömmer bort att det är födelsedag…. som när jag fyllde 36 el 37. Men det är en annan historia.)

Den första överraskningen dök upp redan vid midnatt. 

När jag satt vid bordet i uterummet o bara väntade på att badrummet skulle bli ledigt, kom pappa och hans fru plötsligt dundrades upp på vår lilla grusväg med sin husbil i mörkret. Vilken förvåning. Vilken glädje. 

Sång, skratt och paket där på nattakröken. 

Och jag förstod plötsligt varför det var så viktigt för maken att hålla mig vaken en stund extra där på kvällen, så till den milda grad att han ville ha med mig på en omgång Plump. Jag som aldrig är med på det annars ställde snällt upp. 

Och sen på morgonen kom de allihopa, make o söner och en pappa och hans fru, med paket och skönsång när jag låg och "sov". 

Och det är ju så himla mysigt. Blir som ett barn på nytt. Och jag tillåter mig själv ännu en gång att bara njuta av min dag. 

Pappa och Maggan åkte vidare efter lite frulle och bad från klipporna. Och när de drog bytte de plats med grannarna hemifrån, Kjella o Loisan, som kom på besök. 

Vi tog båten och körde till Västervik för lunch. 

Nu kan man tro att det  har regnat, men det gjorde det verkligen inte. Det skvätte lite bara och Kjellas och Addes hår blev om än lockigare.

Vägen hem blev i gungigaste laget och det var säkrast att både hålla i sig och spjärna emot med fötterna. Helix, släng dig i väggen!! Vi lyfte från både säten och durk kan man säga. Det blev en upplevelse och käkarna fick krampkänning av allt skrattande. Jösses! 

Skumpan som visst hade varit  både gömd och planerad att intagas under båtturen hem fick öppnas i all sin försiktighet hemma på altanen istället. 

                                                       <3

Dagen avslutades med kräftor från Allfisk och några regnstänk på altantaket. 

Tack återigen för alla härliga grattisar under dagen!

43 känns helt ok. 

❤️❤️

Ibland behövs ett dygn för en själv

I onsdags tog jag Lilla Vit och drog två timmar norrut. Alldeles för mig själv i bilen i två hela timmar då jag kunde lyssna på vad jag själv ville. Det blev P3 Dokumentär, om Knutbydramat. Jösses, vilken såpa det där är. 

Mot Täby i allmänhet och Kyrkbyn i synnerhet. 

Mycket har hänt sen jag flyttade därifrån 1996 och jag har nuförtiden ingen som helst aning om var alla nya vägar går eller slutar. 

Så jag höll mig till det jag kände igen. 

Jag anlände mitt mål hemma hos Ia vid 13-tiden. Med uppdukat bord och en härlig lunch tog hon o vackra, fina Linda emot mig. Hennes yngsta dotter som just fyllt 21. 

Att bara få vara jag för några timmar. 

Så himla lyxigt det är. 

Träffas, prata om roliga saker, prata om allvarsamma saker. Prata om livet. Som är annorlunda för oss allihopa. 

Jag o Ia tog oss en härlig långpromenad. Ner genom kyrkbyn och förbi vår lilla gran som vi gömde oss under när vi hade blandat vår första häxdryck i all hemlighet för en herrans massa år sen. Granen stod kvar och den hade blivit stor. Om den bara visste så nervösa och pirriga vi var just där o då, när den var lika liten som oss för sisådär 20 år sen. 

Till slut hamnade vi på ett fantastiskt pittoreskt litet ställe som heter Skänkstugan. 

Där stannade vi så väldigt länge och hade så himla mycket att skratta om. 

Plötsligt fick vi lite brådis tillbaka där hennes man stod vid spisen och tillagade en underbar måltid visade det sig senare. 

Men först hann vi med ett litet dopp i Ias mammas pool där visst poolbaren var öppen. 

Och så kom hon hem. Mitt fina, vackra gudbarn som snart fyller 23 år. 

I augusti flyttar hon till Gotland för att få göra det hon älskar nästan mest av allt. Att fota. 

Önskar henne allt gott och all lycka till!! 

Och så maten som Martin bjöd på. Helt ljuvlig Pil macarone till förrätt. 

På svenska är det tryffelpasta med pilgrimsmussla. 

Och det är ju ändå lite mysigt när nån har bäddat åt en när man kommer. Känns välkomnande på nåt sätt. 

På morgonen gick vi och åt födelsedagsfrukost på Kardemumma Bageri och firade att Ia fyllde 43. 

Hon är alltså nio dagar äldre än mig. 

Sen åkte jag hem. 

Tack Ia för att jag får vara en del i ditt liv! 

Fredagen den 1 augusti

Det är inte klokt nånstans. 

Det som nyss kändes som en hel framtid har nu passerat och är från och med nu helt enkelt dåtid. 

Sista dagen på semestern är här. Med alla känslor som det innebär. Och allt möjligt blandat helt enkelt. Ren gott o blandat påse alltså. 

Sista rycket, och vi passar på att vara i stugan.

Älskar att vara här. Det är till och med roligare att klippa gräset här än hemma. 

Sista måltiden denna fredag fick Harrys i Västervik stå för. 

Av alla fyra tonåringar som fanns i närheten så ville alla fyra följa med på en kvällstur med båten som gick just dit, till Västervik. 

Och det är ju så himla underbart att ha dem med, dessa fina ungdomar. De är så sociala och så. 

 

Efter att ha passerat den underbara Gränsö Kanal så ankrade vi till och grabbarna hoppade i havet. 

Solen sken och Västerviks skyline uppenbarade sig rakt föröver. 

Alla fem killar from behind. 

Och så jag på efterkälken. 

Mätta och belåtna var det dags att ge oss av hemåt. 

Så fina de är! 

På väg hem. 

Man kan nästan bli religiös på kuppen. 

Heja Sverige!