Packade med mig lite lunch och drog iväg vid åtta hugget på morgonen.
Hemma väntade fotbollspremiär för Calle och FC Linköping City P-16 Elit hemma mot Malmslätt som de andra i familjen fick ägna sig åt. Man kan inte vara med på allt. Så enkelt är det. Säger man ja till nåt, säger man automatiskt nej till nåt annat.
Vägen till landet blir vad det lider alltmer mindre och mindre ju längre man åker. Och den sista snutten grusväg går igenom skogen och man tror att man är på väg till världs ände.
Men så plötsligt öppnar det sig. Världen blir ljus och havet ligger precis framför bilen. Som en stor scen med solen som lyser upp hela kulissen.
När jag kom ner vid halv tio nu i morse så var det helt magiskt. Havet låg precis spegelblank och flaggorna runt om kring de fina stugorna hängde längs med sina stänger.
 |
| Havet och himlen lika blått som kapellet |
- Ingela. nu när du åker till stugan får du kolla om båten och bryggan ligger på plats där de ska.
- Absolut.
Undrar vad tanken var att jag skulle göra om det hade visat sig att båten hade åkt åt ett håll och bryggan åt ett annat?
Fixat till det lite smidigt alldeles ensam? Och lagt dem på plats sådär enkelt som bara en mamma kan?
Behövde inte vara orolig visade det sig.
Både båten och bryggan låg så fint.
Klockan tio vandrade jag ner till badplatsen och anmälde stuga 42 klar för räfsning.
Efter ett par timmars städande hade jag hjälpt till tillräckligt och varit social så det räckte. Gick hem. Värmde min medhavda lunch.
SEdan satte jag mig ute på altanen. Med boken i handen och glasögonen på näsan.
Efter ett par timmar åkte jag mot verkligheten igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar