Mamma, utan dig - inget mig

Tack allra finaste mamma!

Min mamma. 

Som lämnade små, viktiga och otroligt betydelsefulla handskrivna lappar i min skolväska när jag var en liten flicka som kämpade med min egen självkänsla. Hon la dem inte bara i min Salomon-ryggsäck,  utan jag kunde hitta dessa i min strumplåda. Under min kudde. Vid min tandborste. Vid frukostbordet. "Du är värdefull", "Du är viktig", "Du är älskad". 

Min mamma. 

Som frågade , "VILL du vara kvar en stund till?" när jag i 10 årsåldern ringde hem från en kompis och jag undrade om jag fick vara kvar hos henne. Min mamma som förstod att jag inte alltid ville, utan att jag ringde för att min kompis ville, och att jag inte vågade säga ifrån. Då svarade jag nej på mammas fråga, och hon som då helt sonika sa "då får du inte vara kvar". Och jag kunde skylla på min mamma. 

Min mamma. 

Som alltid såg till att jag i tonåren hade sk akut-pengar i min plånbok. Som ingen annan visste om. Som bara jag skulle veta och känna trygghet i.  "Så att var du än befinner dig nånstans ska du kunna ta dig hem". 

Min mamma. 

Som alltid kom och hämtade mig om jag inte höll tiden när jag var ute med kompisar. Då var det ytterst pinsamt kan jag lova. Idag förstår jag varför. 

Min mamma.
Som alltid ville veta vilka jag skulle umgås med och som jag inte tyckte att hon hade med att göra. Nu förstår jag varför.

Min mamma. 

Som lärde mig att livets hårda skola är tuff och inte alltid rättvis. Som lärde mig att konfrontera det som inte känns rätt och som lärde mig när jag började förstå att det fanns människor som snackade en massa strunt att "Så länge de pratar om dig så vet du att du betyder nåt för dem, annars skulle de aldrig lägga energi på dig". Som lärde mig att lita på min magkänsla och min intuition. 

Min mamma. 

Som såg till att jag skaffade P-piller när det var dags. "Men du ska alltid använda kondom iallafall." 

MIn mamma.
Som satt redo med bilen för att ta emot mig utanför dåvarande jobbet när jag som 22 åring sa upp mig för första gången och var jättenervös.

Min mamma. 

Som kom körandes från Stockholm när jag själv hade blivit mamma för första gången. Och jag grät och var orolig över att Adam inte  fick i sig tillräckligt med bröstmjölk med sin gulsot som han hade så länge.

MIn mamma.
Som kom körandes och ställde upp när jag var ensam med två små barn. Som upptäckte att Calle hade brutit sitt nyckelben under födseln som läkarna på BB hade missat.

Min mamma. 

Som inte köpte presenter till våra söner på deras ettårsdagar. Utan gav mig present istället då hon visste vilket jobb jag hade gjort och utfört precis ett år tidigare. 

Min mamma.
Som såg till att min  morfar kom till min klass när jag blev retad för lappjävel när jag var åtta år och gick i tvåan.  läs det inlägget genom att klicka här
Och min mamma som nu tar på sig en kolt, dock lånad och alldeles för stor, tar en komse, kåsor, knivar, torkat renkött mm. Som sätter sig i bilen och åker till Asarum och berättar sin historia för elever i sin sonhustrus klass.

I den här komsen åkte jag hem i från BB. Även Adam har legat i den.

Min mamma. 

Som alltid finns där. 

Tack allra, finaste mamma!

Utan dig - inget mig.

Ett dygn i Göteborg

På knappt ett dygn i Göteborg kan man hinna med mycket.
Man kan tex åka från jobbet vid 12 hugget för att sedan checka in på Gothia Towers vid 16 tiden med sin man.
Vilket vi gjorde.
På rummet väntade en liten flaska skumpa i kylen och det stod två champagneglas på det lilla bordet vid  fönstret.
Skål och hej en fredageftermiddag.

När man har skålat klart och duschat och bytt kläder kan man sätta sig i en taxi för att åka till en brygga nere vid Majorna och hoppa ombord på en av båtarna som står och väntar där.

Kapellet var på och det var vi väldigt glada över. För det var inte så varmt så som det kunde ha varit en försommarkväll i slutet på maj. Nu kändes det mer som en kväll i november. Eller nåt. Och jag var otroligt tacksam över att jag är en sån rutinerad båtåkare att jag hade förberett mig väl genom att ha ätit en Postafen innan avfärd. 

Jösses vilken sjö det var.

Efter ett tag ute på ett skumpigt och böljande hav bland kobbar och skär kan man lägga till vid en brygga på Vinga.

Och när man ändå är på Vinga kan man lika gärna besöka det lilla Evert Taube-museet som finns ute på ön. Vissångaren bodde här ute som fyrvaktarens son från födseln fram till att han var 15 år med sina 12 syskon.

Här är den optiska telegrafen. Dåtidens mobil.
Väldigt avancerad mackapär.

Tänk att bo här på stenarna med havet som närmaste granne i 15 år.

Och nån värme var det fortfarande inte tal om.

Vinga Fyr kan man klättra upp i.

"Ingela, ställ dig framför fyren så kan jag ta kort underifrån. Det blir skitbra!"
Eh….Ok.

Sen när man har tittat klart på Vinga kan man hoppa ombord på båten igen för vidare skumpig färd mot Styrsö. 

Efter att man har gått i land kan man bara gå några hundra meter och gå in på detta underbara, mysiga ställe. Och väl där kan man hänga av sig sin vinterjacka som man visst behöver ha i slutet av maj. 

Men det är ju tur att man har nåt som heter föreställningsförmåga.  Så man kan föreställa sig hur det kan vara på ett sånt här underbart pensionat ute i den västkutska skärgården i slutet av maj när det verkligen är sommar. 

Med en kvällssol som kan gå ner över klipporna och havet medan man sippar på ett glas kallt bubbel ute på verandan i en sval och behaglig bris.  Men som sagt. Det får man bara föreställa sig.

När man har föreställt sig klart kan man gå vidare in i denna romantiska byggnad och sätta sig vid ett av de dukade borden för att intaga en utsökt trerättersmåltid bestående av endast skaldjur.
Helt ljuvligt!

Sedan när mörkret har lagt sig kan man hoppa ombord på båten igen. Den som kan ta en in till Göteborg. Efter det kan man hoppa in i en taxi och sen kan man sova utomordentligt dåligt i de för övrigt extremt sköna hotellsängarna.

Och när man har sovit sådär utomordentligt dåligt kan man avnjuta en härlig lång frukost på Imagine på 29.e våningen innan man sedan checkar ut för att åka hem igen.

Ett enormt häftigt dygn.

We are the heroes of our time!

Hade en kär, kär kompis på besök fredag till lördag.
När hennes man fick höra att det skulle vara helt herrelöst hemma hos mig under kvällen blev han en aning orolig.

För vem skulle laga vår mat?
Haha, så himla roligt.
Men se, det problemet hade jag redan löst.
Jag åkte helt enkelt till Allfisk i Linköping och fixade lite lätt till en skaldjursbricka för två.

Har ni aldrig varit på Allfisk så är det onekligen dags att ni gör er ett besök hos dem.

Efter en promenad hem från Bergs Slussar längs Göta Kanal en fredagskväll dukade vi upp på köksön med allt det smarriga.

Asså, det var så himla gott. Och det var så himla mycket. Och det tog sån tid att sitta där och plocka med alla skal och alla såser och allt bröd och allt vi hade att prata om.
Så vi märkte inte ens att mörkret hade hunnit lägga sig runtomkring oss.
Till slut lös bara lågorna från ljusen och värmen i hjärtat.

Räk- och skaldjurs koma miss i nassen. Och det var dags att säga god natt.

Maken och jag kånkar på bra

På lördagen tog jag Kustpilen mot sommarstugan. Där maken och ena sonen med kompis fanns på plats.

Vi plockade sten. Och som vi plockade sten. Eller vissa mer än andra, kan man säga.

Calle och hans kompis passade på att ta lillbåten för att fiska strömming. Jätteäcklig fisk att äta, men väldigt rolig att fånga. För man får så himla många på samma gång. De var ute i flera timmar.

Efter ett tag när vi hade jobbat oss svettiga med alla stenar som vi bar,  så kom maken ner till bryggan med en ishink. Utan is i och för sig. Men iallafall en hink. Och alla hinkar är bra hinkar.

Vi var väl unnande en rejäl vätskepaus. Och jag bara älskar att sitta så här. Helt ljuvligt ju. Skapligt mycket trevligare än att bära sten.

Sen var det dags att börja med middagen.

Och idag, söndag, har jag kliat bryggan på ryggen. Jag kan riktigt känna hur skönt hen tycker att det är.

Rena terapin

Att stå här och ta hand om bryggan medan jag hör vattnets kluckande när det slår emot land är ren och skär harmoni och man kan verkligen se det som vilken terapi-sejour som helst. Otroligt helande och naturens krafter är fantastiska.

Om man är villig att ta emot det som ges.

Och som Måns Zelmerlöv alltid säger:

We are the heroes of our time!

Stort grattis till segern!

På vägen hem

När man har kört en son till sin träning och man är på väg hem. 

Då kan det hända att man tar vägen förbi Bergs Slussar. 

Och verkligheten bara tar andan ur en. 

Man vill bara stanna bilen. Kliva ur. Ställa sig i mitten av bron. Mitt på Göta Kanal. 

Och sen bara låta själen läka. Andas. Andas. Och andas igen. 

Och när man sen vänder på sig och tittar åt andra hållet. 

Då är det minst lika vackert. Fast på ett helt annat sätt. 

Energikick och samtidigt så oändligt lugnande. 

Och jag känner plötsligt en stor tacksamhet. Över det som är.

 Över livet. 

16 maj 2015

Med paraply, solbrillor, dunjacka och en filt. Filten dock inte för att sitta på. Utan för att kunna vira in mig i. 

Med alla dessa attiraljer var jag redo att inta Motala för fotbollsmatch i liksom alla väderlekar. 

Turistar i min egen hemstad

En ledig långhelg. 

Fyra långa dagar ledigt. 

Vad är bättre då än att fika och umgås? Tror faktiskt att ingenting slår just den kombon. 

Att träffa en kär, kär vän på ett alldeles utomordentligt härligt ställe. Och sen stoppa i sig världens godaste hallonpaj med vaniljsås samtidigt som skratt och allvar blandas i alla möjliga olika sorters samtalsämnen.  

Med rapsfälten dignandes alldeles gula utanför fönstren. 

Min vän tog med mig till Hantverksgården i Ledberg. Ligger alltså endast 7 km från där jag till vardags bor. 

Och jag har inte vetat att detta ställe ens har existerat. 

Ibland är jag helt enkelt bara en liten, liten turist i min egen hemstad. 

Här har de alltså både julmarknader och påskmarknader som jag fullständigt har missat. 

Hantverk i det oändliga. Både deras egna kollektion och inköpa varor. 

Och en trappa upp fanns det söta caféet. Med rabarberblad i en vas utsatta på varje bord. 

Kaffet fick vi i koppar från "förr i tiden". Inga muggar där liksom påtåren följer med på en gång. 

 

Så har ni vägarna förbi Ledberg, strax utanför Linköping, är det väl vört att svänga av mitt ut i ingenstans för en fika. 

Jag vill kunna ha min altandörr öppen

Solen skiner ute.
Altanen har fått sina möbler på plats. I krukorna prunkar mina nysatta sommarblommor. Gräsmattan är nyklippt och skottkärran är full med uppdragna maskrosor.
Jag har altandörren öppen. Vill känna den härliga, sköna majluften ända in mitt hus. Kunna dra ett djupt andetag och fylla hela själen med friskt  vårligt syre.

Och mitt i ett av dessa härliga andetag……
…… ser jag en liten skugga dra sig över hallgolvet. Jag vet att alla ungdomar är på undervåningen. Kan inte vara dem. Vad var det?
Jag vänder mina ögon mot hallen och möter blicken. En blick som tillhör nån annan. En blick som ska vara  hemma hos sig. Och inte hos mig.
I hallen står alltså nåns katt. Jag vill inte ha en katt inne hos mig. Och i synnerhet inte nån som inte ens är min.

Plötsligt fick jag en flashback från när mina söner var små. Riktigt små. Kanske 2 och 4.

En vårdag även då. Med altandörren öppen mest hela tiden.
En vårdag som blev kväll. Och killarna skulle läggas. Det var mörkt i rummet och jag gick in till sängen för att bara dra bort äldste sonens överkast. Började dra från huvudändan och neråt. Kände att det tog emot en smula när jag kom ner mot mitten av sängen. Drog hårdare. Det tog fortfarande emot. Då släppte jag överkastet och började krafsa med mina fingrar på det som liksom låg i vägen. Såg ingenting för mörkret i rummet. Men hade ju gjort detta moment så många ggr att det brukade gå av bara farten.
Kände ovanpå filten. Något var väldigt varmt. Något var väldigt lurvigt.
Så otroligt obehaglig känsla. Det låg något på min sons säng. Som inte gjorde nåt väsen av sig what so ever. Bara låg där.
Det rörde inte på sig. Det lät inte.

Jag backade snabbt och tände lampan. Det låg en kolsvart katt på min sons säng. Och den låg där och bara blängde på mig. Som om det var hans säng och att det var jag som kom och störde honom på hans arena.
Till saken hör att jag är inte van vid husdjur. Vi har aldrig haft några hemma. Varken jag och maken eller när jag var liten. Jag vet knappt hur man tar i dem för jag lärde mig tidigt att inte ta i, eller klappa husdjur för min bror var så väldigt allergisk. Och jag har aldrig varit nyfiken på att lära mig det heller. Mina 43 år har gått galant utan denna kunskap.

Förutom just vid såna här tillfällen. Hur i hela friden få bort detta väsen som hade ockuperat min sons säng?
Jag fick ropa på maken.
"Anders. det ligger nåt på Adams säng. Jag behöver hjälp!"

Vill inte ha en katt i mitt hus.

En till vårdag för något år sedan. Jag hade varit på Sjöviks blommor och handlat mig ett par fina blomster till krukorna. Solen sken även den dagen. Det var för övrigt väldigt varmt minns jag.
Lilla Vit var proppad med krukor och jord och blommor och smuts.
Jag öppnade bakluckan och började plocka ur. Jag bar alltihopa till baksidan. Stängde luckan och började med blommorna.
MIn tanke var att inte röra bilen mer på hela den kvällen, minns jag också.
Men så skulle jag plötsligt iväg ett par timmar senare för att hämta nån av sönerna nånstans.
Jag öppnade min bildörr. Startade motorn. La i backen och la samtidigt min högra arm över passargerarsätet. Vände huvudet bakåt. Och skrek högt. I baksätet mötte jag ett par stora gröna ögon som blängde tillbaka på mig. Så otroligt läskigt och enormt otippat!

Katten som låg där rörde sig inte. Låg helt blickstilla. Och sa inte ett ljud.
Räknade snabbt ut att den måste ha legat där i flera timmar. Och att den måste ha hoppat in under de få minutrarna som jag hade bakluckan öppen.

Och varför jag minns att det var så himla varmt den dagen är för att det slog mig samtidigt att om jag inte skulle ha hämtat sonen, så hade den katten legat där hela kvällen och natten tills jag skulle ha åkt till jobbet morgonen efter.
Och i den värmen som var, så tänkte jag att då hade jag hittat en död katt i Lilla Vit.

Jag vill inte ha en katt i min bil.
Och i synnerhet inte en död katt i min bil.

Och jag vill inte ha en katt på mina sittdynor ute på altanen heller.
Hur gör man?

Hur enkelt som helst

I bland kan man på en torsdagskväll packa en påse full med en termos med kaffe, muggar, mjölk, ett trasigt paraply och massor av kakor. Man kan ta med sig påsen och åka till en fotbollsplan där ens kompis står och hejar på sin son som spelar match i ösregnet. Bara för att man vill och saknar.

Paraplyet åkte i soporna efter den här matchen. Och kaffet värmde gott i muggarna mellan stelfrusna fingrar i blåsten och regnet.

Fredagkvällen spenderades i all min ensamhet då alla mina fina killar var ute på egna äventyr på olika håll här i Linköping.

När jag till slut kraschade i soffan efter alla körningar till bussar och fotbollssamlingar så bjöd grannen in mig en stund hem till dem.

Så jag tog mig en liten, men kort och naggande god vinpromenad mellan våra hus.

Idag har jag trängts med en massa andra människor på Blomsterlandet.

Vi var många som ville handla lite grönt till våra krukor och uteplatser.  

Och det är ju som med matlagning. Bara man har bra råvaror så kan man inte misslyckas. 

Säger de som kan.

Trasiga gummistövlar har vi

Ett regnigt Smultronställe tog emot mig och Calle i fredags. Anders och Adam hade redan varit där ett dygn.

Regn. Regn. Regn.

Bara en del av vårt gummistövelförråd

Vi har en hel del gummistövlar på landet. Vilket är bra. Mindre bra är att det  nog bara är ett eller två par som är fullständigt hela och som därmed är så att säga att räkna med. Den här helgen har vi verkligen blivit varse detta. 

Bryggkadaver

Och kolla vad maken och storsonen hade fixat under dygnet det bara var de här. Våran astunga brygga har helt enkelt gjort sitt. Och vi har dragit, burit, lyft, kånkat just dessa bryggdelar för absolut sista gången. Iallafall i och ur vattnet. Undrar var närmaste bryggdelskyrkogård finns?

Som vi har fixat hela familjen

Resterande bryggdelar får hänga med den här sommaren också.

Bryggan har alltså minskat i omfång kan man säga till den här säsongen.

Och den är inte särskilt snygg. Eller stadig. Eller stor. 

Men den är f-n i vattnet iallafall.

Paus i arbetet. Sånt är livsviktigt. 

Till lördagkvällen klarnade det upp en smula och grillmästarna gjorde ett bra jobb. Som vanligt.
Märkligt att det liksom alltid är just det man har grillat som det jublas över. Den stackars potatisen är det inte många som bryr sig om. Den bara finns där på nåt sätt. Så självklar.

Tystnaden. Mitt i fågelkvittret.

Och i morse vaknade vi upp till det här. 

Efter frulle åkte 75% av familjen hem. Det var nån fotboll eller nåt som väntade hemma. Såklart.

Jag stannade kvar.

Ensam. På en av mina favvoplatser ever.

Och jag började med att dammsuga. Hur sjukt är inte det då? Kunde göra vad jag ville. Och jag väljer att dammsuga…..

Men sen.

Sen.

….sen tog jag mig lång, härlig promenad med solen i ögonen, fågelkvitter i öronen och vinden i håret.

Because I'm worth it!